• idag
    30 sep
    13°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    1 okt
    14°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    2 okt
    15°
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    3 okt
    16°
    • Vind
      6 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    4 okt
    15°
    • Vind
      8 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      2.6 mm

Kåseri: Julklappstavlan

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Kaj Martelius
Knappt var jag inom dörren så ringde telefonen.

Ur luren svallade min syster Vilmas röst, och till att börja med pratade vi mest i munnen på varandra. Sedan kom Vilma med beskedet att hon just bokat in på Stadshotellet. Min syster var kanslichef på Fiskeristyrelsen i Göteborg, själv bodde jag dåförtiden i Karlstad. I själva verket hade vi inte träffats sedan julaftonen fyra år tidigare.

– Jag är på ett tvådagarsbesök i Karlstad, sprudlade Vilma. Agendan är späckad, men jag hittar ett par lediga timmar nu i kväll! Ledsen att jag inte hunnit varsko lite tidigare. Kan vi träffas?

– Naturligtvis, sa jag. Det är verkligen på tiden.

Vi avrundade samtalet och jag hojtade på min sambo Greta.

– Älskling! Lägg ifrån dig tidningen och lyssna noga! Det var Vilma, min storstilade syster. Jag har just bjudit hem henne på middag. Det betyder att vi har en och en halv timme på oss. Jag kör ner till Centrum och köper varsin bit oxfilé medan du sätter på potatisen… nej vänta! Först måste vi för jösse namn se till att sätta upp tavlan.

Med tavlan förhöll det sig så att jag hade fått den i present julaftonen fyra år sedan. Konstnären var Vilma själv, att måla var hennes senaste passion. Tavlan mätte 2x3 meter och föreföll tillkommen i ett enda oljeskvimpande svep, under stark sinnesrörelse av allt att döma. Jag satte upp målningen där jag tyckte den kom bäst till sin rätt, ovanför teven.

Dagen därpå sa sambo Greta.

– För det första förstår jag inte vad den föreställer, gör du? För det andra ogillar jag vad jag tycker att den möjligen påminner om. För det tredje framkallar färgerna ett lätt illamående hos mig. Och för det fjärde stör mig tavlan var gång jag ska se på teve eftersom den hela tiden drar blicken till sig.

Jag prövade en kompromiss.

– Men om vi sätter upp den i hallen, där är du inte så ofta?

Men Greta var obeveklig.

– Var gång jag kom hem skulle jag mötas av den där… vad den nu handlar om.

– En målning behöver inte nödvändigtvis föreställa något, försökte jag. Den kan så att säga vara sig själv nog.

Vårt rådslag slutade med att jag bar ner målningen i källaren, och jag gjorde det utan grämelse för ärligt talat tyckte jag inte heller om Vilmas oljeutsläpp. I vår före detta potatiskällare blev tavlan stående året ut med en filt över sig, och efterhand glömde vi fullständigt bort den – tills nu detta överrumplande systersuppdykande fyra år senare.

Jag fann mig ställd inför ett problem. Lät jag tavlan stanna i källaren skulle jag kränka min kära syster, resonerade jag. Men där fanns en annan möjlighet… Jag utvecklade tankegången för Greta och fick henne med på noterna. Tavlan beviljades ett kortare gästspel på sin tidigare plats ovanför teven i vardagsrummet.

Jag var redan på väg ner i källaren när min sambo ropade efter mig.

– Jag har tagit bort kroken eftersom den satt löst, så du får du sätta dit en ny. Men tänk på att då måste du först göra ett hål i betongväggen. Använd hammare, syl och hörselskydd.

Med de orden återvände min resoluta sambo till köket. Trots erkänt handfallen med tekniska ting grep jag mig an tavlan.

På pricken klockan sex ringde dörrklockan och min syster inträdde i handlingen, yster och blomstrande. Hon blev kringkramad och påpussad och fick artig assistans med pälsen men flådde själv av sig de snäva röda stövlarna. Sedan böljade Vilma in i vardagsrummet. Mitt på golvet gjorde hon halt och såg sig rannsakande omkring.

– Se där är den ju, utbrast hon med blicken fäst på tavlan. Hon gick närmare och tog på sig glasögonen, sträckte sig över teven och satte ett pekfinger mot duken. Efter att ha granskat fingret noga strök hon av det mot ramen.

– Gulligt av dig att hänga upp tavlan enkom för min skull, sa hon syrligt.

– Hur menar du, frågade jag. Varför tror du att… att…

– Därför att det satt en droppe blod upptill på målningen. Hur har den hamnat där, frågar man sig. För inte kommer den från mig. Målningen kostade mig svett och tårar, men blodet fick jag behålla. Återstår en rimlig slutsats: blodet är ditt, du har just hängt upp tavlan inför mitt besök och tyvärr lyckats slå dig på tummen! Inte sant?

Vilma utpekade dramatiskt sitt vittne: min vänstertumme, vars nagel jag mycket riktigt hade träffat med hammaren och på vilken sambo Greta satt ett plåster.

Vid det här laget insåg jag fullt ut att min sak befann sig i ett hopplöst läge. Så vad återstod annat än att prestera vad man numera skulle kalla en pudel.

– Du har rätt, pudlade jag utan att gå närmare in på saken. Säj bara vad jag kan göra för att du inte ska hata mig för resten av livet! Ska jag hölja mig i säck och aska? Kasta mig ut från balkongen?

Min syster log hjärtligt.

– Bespar dig omaket, sa hon. Sedan vår gemensamma jul för fyra år sedan har jag utvecklats som målare. Den där stilen lämnade jag för ett par år sedan.

Hon gjorde en avståndstagande gest med tummen mot tavlan.

– I dag arbetar jag mest grafiskt. Strama former, sparsmakade motiv. Och rymd, massor av rymd.

– Det är då sannerligen inte lätt att hänga med i dina svängar, sa jag smått förargad. Enligt din tidigare ståndpunkt

– Äsch, avfärdade min syster. Ståndpunkter måste man få lov att byta allt emellanåt, annars härsknar dom. Men varför står vi här och dividerar? Jag är uthungrad! Till bords!

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.