Som en skimrande ädelsten

Krönikor
PUBLICERAD:
Midnattsmässan i Peterskyrkan i Rom var en makalös upplevelse och köerna till kyrkan var långa, minns Gunvor Sand Edwall.
Foto: ANDREW MEDICHINI

Året har vänt, snart kommer ljuset, och den första julhelgen är ett minne blott – liksom alla andra jular i mitt långa liv. En och annan har ett särskilt skimmer kring sig, till exempel första julen som mamma, första julen med mannen som skulle komma att bli min make och julen vi tillbringade i ett sommarvarmt Rom för några år sen och julnattsmässan med påven i Peterskyrkan som höjdpunkt.

Men det var minsann inte bara att knalla dit och sätta sig i denna storslagna helgedom och vänta på att påven skulle uppenbara sig. Nej, här krävdes ett gediget förarbete: först en skriftlig ansökan i god tid på särskilt formulär, som jag skickade per brev till Vatikanen och som jag enligt uppgift inte skulle förvänta mig att få bekräftat vare sig via mejl eller på annat sätt.

Så vi fick resa till Rom på vinst och förlust och leva i ovisshet ända till dagen före julafton, då vi uppsökte en i förväg anvisad port i Peterskyrkan, som bevakades av det påvliga Schweizergardet. Efter många om och men och missförstånd kunde vi äntligen ta emot ett kuvert med mitt namn på, som innehöll två biljetter till midnattsmässan. Det var som att vinna högsta vinsten!

Och aldrig har jag sett så många fnittrande, lyckliga nunnor på ett och samma ställe!

På julaftonskvällen infann vi oss i god tid, men redan köade flera tusen personer, och efter någon timme var Petersplatsen helt fylld med förväntansfulla människor, som pratade och skrattade, som åt medhavd mat och som filmade och fotade. Och aldrig har jag sett så många fnittrande, lyckliga nunnor på ett och samma ställe! Långsamt, långsamt började kön röra sig; säkerhetskontrollen som till en början var rigorös öppnades helt efter någon timme för att alla skulle hinna in i tid, och vi som befann oss i den bakre halvan av kön anvisades platser bakom (framför?) högaltaret, men vad gjorde det?

Det var en makalös upplevelse med ljus, körer, böner, hymner, rökelse och en otrolig massa präster av olika rang och hudfärg som hjälptes åt att ge hostian till alla som ville ha del av den – dock inte till mig, eftersom jag inte är vare sig katolik eller troende. Men det hela grep ändå tag i mig ordentligt, och när vi kom ut från Peterskyrkan efter att ha sett att Jesusbarnet nu låg i krubban och dessutom hört honom gråta under mässan, och de mäktiga klockorna ringde med dånande klang, kände vi en märklig frid blandad med upprymdhet. Vi strövade långsamt hem på allt folktommare gator, och länge, länge blev vi sittande på vårt hotellrum med vårt vin och våra korvar och ostar och skinkor och försökte smälta det vi hade varit med om.

Jag skulle inte ha något emot att fira jul fler gånger i Rom, men då kanske vi ska undvika midnattsmässan i Peterskyrkan och låta den bo som en skimrande ädelsten i vårt minne. För det finns faktiskt rätt många kyrkor i Rom, tro mig! Och ett antal av dem håller också julnattsmässa…

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.