Det svenska partilandskapet fortsätter att ritas om. Inte minst av Jimmie Åkesson som i förra veckan uppnådde en av sina största politiska framgångar.
Efter några år av ömsom hårda debatter och vänliga uppvaktningar har Sverigedemokraterna till sist fått Moderaternas partiledare Ulf Kristoffersson precis där man vill ha honom. I sin hand. Som en tamfågel. Så kan de båda partiledarnas historiska möte i förra veckan beskrivas.
Detta då Moderaterna en gång för alla kastade in handduken och meddelade att de är beredda att förhandla med Sverigedemokraterna.
"Vi behandlar varandra med respekt, och i flera viktiga sakfrågor tycker vi ungefär lika. I dessa frågor vill jag naturligtvis att vi ska kunna samarbeta i riksdagen", skrev Ulf Kristersson på sin Facebook-sida efter mötet.
Svensk politik bygger på kompromisser och samarbeten. Detta förutsätter förstås att man ses och diskuterar gemensamma nämnare och skiljelinjer. Så långt, inget konstigt. Men de politiska partierna kommer nästan alltid till en punkt där man måste kompromissa. För att få något, måste man helt enkelt ge något som den andre vill ha. En del kallar det politisk kohandel men det är så här svensk demokrati har fungerat sedan den infördes för drygt hundra år sedan. Även om Ulf Kristoffersson gärna vill få oss att tro något annat.
Så vad kommer Moderaterna att tvingas att ge upp för att få Jimmie Åkessons stöd i riksdagen? Något måste man offra. Priset för makt är nämligen inte gratis.
Man kan bara spekulera kring svaret men det finns anledning till oro om man tittar närmare på fikasällskapet som Ulf Kristoffersson har på andra sidan kakfatet.
Sverigedemokraternas politik bottnar i ett nationalkonservativt, främlingsfientligt träsk där en rad antiliberala reformer utgör partiets själva väsen och livsluft. Och det är med just främlingsfientliga förslag som SD:s nya valsegrar ska säkras.
Något måste man offra. Priset för makt är nämligen inte gratis.
I Jimmie Åkessons Sverige ska alla bo i något som liknar Sölvesborg i Blekinge - partiets egna skyltfönster där man samstyr med Moderaterna, Kristdemokraterna och ett lokalt parti. I Sölvesborg vill samstyret sätta stopp för mottagande av nyanlända, förbjuda "slöja och liknande plagg" på barn inom kommunens barnomsorg samt hindra inköp av "utmanande samtidskonst". Folkbildning har man inte mycket till övers för – studieförbunden fick se sitt kommunala stöd neddraget med 25 procent. Även Folkets Hus blev av med stora delar av sitt kommunala stöd. Samstyret har även begränsat elevers tillgång till böcker på sina modersmål samt satt stopp för flaggning av regnbågsflaggan vid stadshuset. Och så fortsätter det.
I denna blekingska experimentverkstad provkör partiet sin politik mot civilsamhället och måltavlorna är nysvenskar, flyktingar, HBTQ-personer och Sölvesborgsbor som är engagerade i stadens kultur- och föreningsliv. Och här gav Moderaterna snabbt efter. Samma sak riskerar nu att hända på ett nationellt plan men med Ulf Kristoffersson som medansvarig.
Förra veckans SD-fika blev därför ett nytt lågvattenmärke. Över en kopp kaffe gjorde Moderaterna sig själva till ett otänkbart alternativ för många liberala och konservativa mittenväljare.