Under 60-talet satte grävskoporna tänderna i många äldre byggnader. Kjell Rydahl skyndade sig att dokumentera de flesta av dem innan de försvann. Nu har han en lokalhistorisk skatt i sina fotoalbum.
– Jag tycker att det roligt att det blir bevarat, annars vet man ju inte hur det såg ut. Många yngre vet ju inte alls hur det såg ut i Karlstad förr, säger han när han bläddrar i albumen vid köksbordet hemma i Forshaga.
Det är två välfyllda album och för varje gammal bild har Kjell Rydahl tagit en ny på samma plats. Skillnaden är ofta slående.
Sin första kamera fick han 1959 när han gick ur åttan eller konfirmerade sig, han minns inte riktigt. Det var hans pappas stora fotointresse som hade smittat av sig.
– Jag fotograferade allt möjligt, det jag såg. Jag var inte intresserad av djur och natur utan mer stadsmiljöer och det som hände runt omkring mig. Av någon lustig anledning blev det byggnader, varför vet jag inte.
Han förklarar att han redan som tonåring insåg att många av de gamla husen som fanns i staden någon gång skulle rivas och att det vore bra att bevara minnet av dem. Under några arbetslösa år på 1960-talet ägnade han mycket tid åt att plåta gamla hus på stan med sin gamla bälgkamera.
– De kallade mig den lille mannen med den stora kameran" säger han och skrattar.
"Synd på fina hus"
I mitten av 1960-talet fick han jobb som brevbärare. Då lärde han känna filmaren Åke Hermansson, som han delade ut post till.
– Vi pratade lite över en kaffe någon gång i månaden och han gav mig tips. "Nu åker du dit och fotograferar för de ska riva det huset", sa han till mig.
Kjell Rydahl tycker det är synd att så många av de äldre husen inte längre finns kvar.
– De kunde ju reparerat dem i stället för att riva allt även om det var en del dåliga hus. Det är klart att mycket har blivit bättre men det är ändå synd på fina hus, säger han och fortsätter:
– Om någon som dött på 1950-talet skulle vakna till liv nu så skulle den inte känna igen sig i Karlstad.
Finns det någon särskild byggnad du saknar?
– Ja, Palladium, säger han och pekar på en bild av den gamla biografen.
Nu för tiden filmar och fotar han mest barnbarnen. Av förklarliga skäl har fotograferandet av hus minskat något med åren – han har nästan fotat alla gamla byggnader i stan redan. Och att ta sig an Forshaga, där han bott i många år har han aldrig varit intresserad av.
– Jag har ingen relation till husen eftersom jag inte växt upp här. Och nu finns här inget gammalt, allt är rivet.