En chans till nystart

Krönikor
PUBLICERAD:
Efter två år av ohemult roliga liknelser och episoder ur vardagen och fina ord om föräldraskapet skriver Magnus Skoglund sin sista krönika för KT.
Foto: Frida Jansson Högberg

Jag har alltid tyckt om januari. Julig myspysbaksmälla, barrande granar, mörker och kräksjuka förskoleungar, det må så vara, men det är även en given chans till nystart, vilket jag uppskattar. Efter att med en andedräkt som kan döda mindre insekter greppat telefonen för att beställa den flottiga nyårsdagspizzan så planerar jag därför årligen nya, och oftast hopplösa, projekt för att på något vis förgylla den framtida tillvaron.

Tidigare var löftena ofta kopplade till min fysiska hälsa. En gång började jag exempelvis året med att göra 300 situps om dagen under en lång period, utan vilodagar. Jag ville se ut som Peter Andre, den grek-cypriotiska bronsguden som stod och juckade under ett vattenfall och flexade magrutorna i musikvideon till Mysterious Girl. Till slut krampade de nyväckta fibrerna i min spolformade kropp så mycket att jag istället gick runt på gatorna i Hässleholm med en hållning som närmast påminde om Quasimodos.

Nu är jag äldre, förhoppningsvis klokare och mer uppmärksam på kroppens signaler. Numera är det inte magen som krampar, snarare är det en slags mental kramp som ibland knackat mig på axeln mot slutet. Jag har bara mig själv att skylla. Jag jobbar heltid och driver firma vid sidan om – och gör extrauppdrag som exempelvis den här spalten.

Krönikor brukade komma relativt enkelt för mig. Jag levde singelliv och mitt 30-åriga jag levde, försiktigt uttryckt, ett något mer strapatsfyllt liv än jag gör numera här i villakvarteret. Numera har jag en familj att tänka på och med åren så har jag dessutom insett att jag är rädd för att såra andra (jag vågade inte skriva ”dagisungar” ovan). Dessutom så brottas jag med dubbla känslor när jag skrivit tramstexter, trots att det enda syftet har varit att locka till lite skratt ute i stugorna. Just nu, denna söndagskväll i december, känns varje stycke, varje måste, varje deadline och varje meddelande i chatten, som en mindre kamp.

Mitt nyårslöfte inför 2020 är att lyssna på kroppen och därför kommer jag skala bort vissa saker i tillvaron. Jag mår aldrig bättre än när framtida projekt planeras och när måsten har bytts ut mot möjligheter. Och där är vi nu. Till våren kommer jag försöka starta min egen lilla lokaltidning och då jag inser att det vore direkt dumdristigt att lägga på fler måsten i mitt liv just nu så kommer dessa rader att bli mina sista i Karlstads-Tidningen för att kunna prioritera annat. Jag vill därför tacka alla som har läst och som har gett mig glada tillrop under de här åren. Även om jag brukar titta lite blygt ner på mina fotriktiga skor när ni kommer fram så uppskattar jag vartenda ord. Det betyder mycket.

Och till tanten som kändes sig manad att höra av sig till redaktionen för att klaga på min något grafiska beskrivning av dalmaspendeln: Undvik badhuset i Sälen – och att söka upp tidningen Karlstad kallar till våren.

Till er med humor och lite distans vill jag däremot säga: På återhörande. Hoppas att ni får en lika fröjdefull jul som jag ska (försöka) ha!

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.