Jag trivs som 30-plussare

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Anders Wiklund / TT

Det händer att jag tänker på den där killen som släpade en blytung blick längs skolgårdens grus varje morgon. Ryggsäcken lyckades aldrig väga upp det. Jag kunde aldrig gå rakryggad.

Det händer att jag tänker på de där skuggorna runt omkring som överskuggade tillvaron. Ibland tycktes de längre än tallarna vid lekparken. De såg alltid ned på mig.

Men med tiden insåg jag att de också hade skuggor som tornade upp sig över dem. Deras behandling av mig var bara ett symtom för att deras tillvaro också var överskuggad av något.

Även om jag fick lida för att dra den lärdomen så kan jag i efterhand konstatera att det var värt det. För mitt perspektiv på mänsklighet växte och jag lärde mig sortera bort onödiga kommentarer. Numera tar jag bara åt mig av konstruktiv kritik som kan få mig att växa. Resten är bara slaggprodukter som fastnar i filtret där det hör hemma.

Jag tar ingen skit längre. Om jag inte betett mig som skit och verkligen förtjänar det. Jag är väldigt tacksam för att jag har funnit den styrkan i mig själv. Jag har ägnat mycket tid åt att hugga, mejsla och slipa. Men nu känns det som att jag äntligen har fått fram den jag vill vara.

Den som går rakryggad och inte låter andra torna upp sig över mig. Jag har tillbringat alldeles för mycket tid i underläge och lovar mig själv att aldrig göra det igen.

Jag vet att många jämnåriga känner ångest över att vara 30-plussare, men jag har inte drabbats av samma åldersnoja. Det känns snarare som att jag hunnit ikapp mig själv och äntligen är i fas. Jag älskar att vara på den här sidan av 30-strecket. Gräset är faktiskt grönare på den här sidan. Tills åldersstarren kickar in i alla fall.

Det känns som att man har en bättre bild av vem man är och vad man vill ha ut av livet nu. Man trodde att man var mogen och hade full koll vid 20, men med facit i hand är det nästan skrattretande hur dålig koll man hade.

För tio år sedan, 2009, var jag en skägglös 22-åring med fler ideal än framtidsmål. Jag avslutade tre års universitetsstudier inom kulturvetenskap och skrev in mig på Arbetsförmedlingen. När jag inte systematiskt sökte jobb så gjorde jag poesiuppträdanden och hängde i min flickväns lägenhet på Lamberget. Nu när jag tänker på det inser jag hur mycket som faktiskt har hänt på bara tio år.

Jag har blivit sambo, fästman, make, blivande pappa, tvåfaldig kattägare, kultursamordnare, multijournalist, publicerad författare, värmländsk mästare i poetry slam, son till en postkodvinnare, deltagare i tre tv-program, kreatör för Joseph Gordon-Levitts produktionsbolag och kanske framför allt en visare människa.

Det är svindlande att jag hunnit med så mycket på tio år. Jag har förvisso halkat in i vissa situationer på ett bananskal, så jag har inte aktivt strävat efter allt. Men jag är obeskrivligt tacksam för alla erfarenheter, både positiva och negativa. Det är de som gjort mig till den jag är.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.