Sverige är inte längre sig likt. Det är väl en kliché som de flesta har tröttnat på vid det här laget? Om det inte vore för att det faktiskt ligger något i den slitna frasen.
Låt oss gå tillbaka till Sverige anno 2015. Jag minns det året så väl; flimrande tv-bilder på människor som trötta vandrade genom Europa med väskor och plastpåsar i händerna. Gräns efter gräns passerades när regeringar inte ville registrera de asylsökande.
En del av vandrarna hamnade hos oss i Sverige. På flykt från krig och förtryck – men på väg mot hopp och trygghet. Ja, mot vad som helst än Syriens rykande ruiner och Afghanistans framryckande talibankrigare. De samlades ofta vid tågstationerna och snart kom civilsamhället på fötter. Kyrkan, Röda Korset och helt vanliga medborgare. Många ställde upp och det med ett stort folkligt stöd i ryggen. En del familjer tog det så långt och öppnade upp sina hem för ensamkommande ungdomar.
”Så gjorde vi under beredskapsåren också, hörru. Hos oss hade vi ett krigsbarn från Finland och vi brevväxlar fortfarande”, berättade min farmor i Arvika medan Stefan Löfven på teve kungjorde ”att i vårt land, bygger vi inga murar”.
Idag har det blivit omodernt att visa solidaritet men desto mer salongsfähigt att missnöjesrösta på rasister och beklaga sig över invandringen.
Mycket vatten har flutit under Gamla stenbron sedan 2015. Idag har det blivit omodernt att visa solidaritet men desto mer salongsfähigt att missnöjesrösta på rasister och beklaga sig över invandringen. Vi har sett flyktingförläggningar sättas i brand, skärpta asyllagar implementeras och asylsökande som i desperation begått självmord. Vi har sett migrationshandläggare som med ett penndrag skrivit upp tonårspojkar till myndighetsålder och som sedan kastats ut till Afghanistan och andra oroshärdar. Det svenska samhällsklimatet har blivit så småaktigt att inte ens romska tiggare som stillsamt sitter vid gatuhörnen och hoppas på en frivillig allmosa undslipper föraktet och politiska motåtgärder.
Hur hamnade vi här? Media bär en del av skulden. Osanna och neurotiska krigsrubriker om systemkollaps i ett av världens mest välordnade och tryggaste länder – ja, det finns faktiskt få bättre ställen att flytta till – har drivit fram en oro som är oproportionerlig. Den här solidaritetskollapsen har samtidigt gött tillväxten av främlingsfientliga krafter inom partipolitiken.
Men det finns de som stod kvar. De som fortsatt att hjälpa och visa medmänsklighet även när de blivit ifrågasatta och hånade som ”godhetsapostlar”. Runt om i Värmland och resten av riket finns människor som inte ändrat sin medmänskliga kompass en grad sedan 2015. Lärare, präster, skolkamrater, fotbollstränare och gode män. De och många andra har stått kvar och kämpat med att lära ut svenska till nyanlända, överklaga avvisningsbeslut, förklarat svenska värderingar och funnits till hands när någon behövt en axel att gråta ut mot.
Om detta har journalisten Thord Eriksson skrivit en bok, ”Dom som stod kvar” (Natur & Kultur, 2019). Det är en sorglig men välskriven bok över händelser i vår tid som framtida generationer kan komma att betrakta med andra ögon. Dom som stod kvar är inga mindre än vår samtids hjältar. Hjältar som väntar på framtidens ursäkt och erkännande.