”Pappa, när jag är 43. Är du uppe i himlen då?”

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Foto: Gorm Kallestad / NTB scanpix

Min son fyller fem år om en blinkning. Varning för skryt, men han kan läsa nu – och den koncentrerade minen han gör när han tar sig an meningarna framför oss under nattningen väcker känslor som jag aldrig har känt förut. Han är så vacker, och gör mig så stolt, att det inte är klokt. En bättre skribent än jag själv hade kanske kunnat beskriva ögonblicket, men jag är inte förmögen att ens ta mig an uppgiften.

Han växer snabbt – och personligheten likaså. Han gillar att få folk att skratta och blir ledsen när han upplever orättvisa. Häromdagen kom han in på toaletten, drog ner byxorna och började kissa i kors med mig.

”Så gjorde jag och Calle på dagis”, var hans enda kommentar. Och på vägen ut i köket bad han mig dra honom i fingret på grund av ”pruttig". Kvällen därefter stod han och skanderade ”MUSPRUTT, MUSPRUTT” i väntrummet innan Pyttedansen. Han är jag; tramsig och oftast gladlynt, även om jag starkt dementerar att jag någonsin sagt ordet musprutt i hans närhet. Och ni måste tro mig. Det har jag faktiskt inte.

Men även om hans närvaro ofta tenderar att golva mig, både på grund av kvarglömda leksaker på golvet och rent emotionellt, så var det speciellt en av hans senaste funderingar som gjorde att jag svävade fritt i några sekunder nyligen. Under en promenad hem från förskolan tittade han upp på mig med de där underbara ögonen och frågade:

”Paaappaaa, när jag är 43. Är du uppe i himlen då?”

Jag förändrades i grunden, där och då. Den frågan var jag inte beredd på och jag blev så perplex att det var nätt och jämnt som jag kunde göra matematiken i huvudet.

”Det tror jag säkert”, sade jag fegt i brist på bättre svar. Och han verkade nöja sig med det.

Men han väckte en tanke i mig som är så banal att jag nästan blir generad när jag skriver dessa rader. Jag måste bli bättre på att uppskatta det jag har och tiden, livet, ögonblivet, stunden nu. Jag måste Carpe-a skiten ur att leva i ett av världens bästa länder tillsammans med människor jag älskar, med jobb jag i princip själv har valt, även om det inte alltid är lätt i november i en trång tambur med en sprattelgubbe på väg ner i sin bävernylonsoverall och med mantrat ”var fan är hans vindfleece?” ekandes mellan dunjackorna och hallspegeln. Det enda löftet jag kommer hålla är att vara den bästa versionen av mig själv som jag kan vara för min familj – och jag tror att Magnus 2.0 kan skapas om jag förmår att bli mer närvarande här och nu.

Och eftersom jag alltid skämtar när jag blir nervös och närmar mig kärnan så vill jag avsluta med att skriva att min sambo, förresten, har många fördelar, men hon är inte direkt balsam på den allt glesare fontanellen vad gäller just min existentiella ångest. Just nu sitter jag nämligen ledsen (och torr runt ögonen) på kontoret och tänker tillbaka på gårdagskvällens små, små ord av kärlek som hon sade när vi båda precis hade lagt oss på våra kuddar:

"Fan, vad gammal du börjar bli som får hudåkommor och skit."

Jag hoppas dock att jag är med år 2057, fnasig och jävlig, men med henne och en sentimental och lite gråtmild son som kanske läser något jag gillar intill mig.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.