Louise om att vara Värmlands Lucia: "Kamerorna bara smattrade"

Det är ändå mest fina minnen som dyker upp när Munkforstjejen ser tillbaka på tiden som lucia förra året. Hon hade länge funderat på att söka och när hon såg att det var 80-årsjubileum gjorde hon slag i saken.

– Jag har alltid tyckt om att sjunga och gillar luciaandan. Jag tycker att det är viktigt att bevara lucia. Det är många som tycker att det är omodernt eller ocoolt att kolla på lucia och otraditionellt. Det är jättesynd.

"Involvera kommunen"

Hon vann stort, tack vare stödet från hemkommunen som uppmuntrade kommuninvånarna att rösta på henne. Men att vinna hade hon ändå inte räknat med att göra.

– Att få bli Värmlands Lucia är lite speciellt och jag blev skitglad. Turist- och näringslivschefen Birgitta Svensson och jag var med i Körslaget ihop 2013. När hon såg att jag var med drog hon i gång. Så det är mitt tips, att involvera kommunen, säger hon och skrattar.

Skrattar gör hon ofta och mycket, hon är en positiv person som gillar att stå på scenen. Parallellt med körövningarna inför luciaframträdandena repade hon även inför Munkforsrevyns julshow.

– Det var mycket sång då, det var därför det var svårt att få in texterna eftersom det var dubbelt, men helt klart värt det. Efter första luciakonserten, jag tror det var på torget, så satt alla texterna.

Jobbigt att stå still

Att vara med som tärna eller bli Värmlands Lucia innebär mer än bara konserten i Domkyrkan. Fotografering och intervju inför, flera körövningar där texter och stämmor ska läras utantill, kröning på Soltorget och en lång dag av framträdanden under själva luciadagen.

– Jag trodde att allt skulle vara ungefär som det faktiskt var. Men bussturerna runt i retrobussen på luciadagen var roligare än jag trodde, även om bussen var kall hade vi våra varma pälsjackor.

Roligast var ändå de två fullsatta konserterna i Domkyrkan, trots stearin i håret och en skavande luciakrona.

– Det var jättemäktigt men samtidigt otroligt jobbigt att stå still i en timme i sträck. Man rör sig ingenting och alla tittade på mig eftersom jag var lucia, säger hon och fortsätter:

– När jag började vingla tänkte jag att alla trodde att "nu stupar hon".

Vilket är ditt starkaste minne?

– När vi skulle gå in i kyrkan så var det fullt av fotografer och kameror som smattrade. Då kände jag att "shit, jag är verkligen Värmlands Lucia". Det var då det gick upp ett ljus att det var jag. Jag kommer att bära med mig det här hela livet.