Manligare blir jag nog inte

Krönikor
PUBLICERAD:
Valkarna på mina sköra pappersvändarhänder talar sitt tydliga språk och säger något i stil med "bit ihop, din mjukis", skriver Tim Sterner.
Foto: Pontus Lundahl/TT

Sitter hålögd och koffeinstinn framför kontorsdatorn efter en produktiv helg. Det hade kunnat vara värre. Jag hade kunnat vara bakis. Men det är inte produktivitet inom alkoholförtäring jag syftar på, utan en mer produktiv produktivitet.

Jag har hunnit skruva ihop en spjälsäng, ett skåp och en pall. Kan även tillägga att jag skruvade ihop pallen bara för att jag skulle kunna sätta upp en ny hänglampa i fönstret. Jag har dessutom satt ihop ett tipitält. Det är det inte alla som kan skryta med.

Jag känner mig som rena nybyggaren. Manligare än så här blir jag nog inte. Valkarna på mina sköra pappersvändarhänder talar sitt tydliga språk och säger något i stil med "bit ihop, din mjukis." Jag är faktiskt ganska händig, när jag känner för det. Vilket inte är särskilt ofta. Men det färdiga resultatet är oftast värt smärtan och vansinnet som infinner sig när man läst för många Ikea-ritningar och allting börjar flyta ihop till ett abstrakt rorschach-test.

Nu är barnrummet i alla fall äntligen färdigt, och det som tidigare var ett oinspirerande gästrum som man aldrig vistades i har plötsligt blivit en pastoral oas där man helst skulle tillbringa all sin tid. När tipitältet väl var på plats kröp jag in och lade mig där ett tag i fosterställning. Som sig bör när man passerat 30 och förvandlas till Quasimodo varje gång man utfört kroppsarbete.

Även om det dröjer drygt tre månader innan rummets hedersgäst Kit är på plats så har det redan invigts av katterna. De har gnagt av bandet, så att säga. Jag misstänker att de kommer hänga ganska mycket därinne. De ligger utsträckta i spjälsängen och rullar runt i tältet som om de äger allt. För det är ju så de är. Om man köper något nytt så utgår de från att det är till dem. Det är ett under att gosedjuren ännu inte utsatts för mordförsök.

Kits kusin Theo, som snart är två månader, kanske kan komma på besök och visa katterna vad som gäller. De har aldrig sett en bebis tidigare, så det ska bli intressant att se deras reaktion.

De har träffat barn, men inte i så liten skala. De kommer förmodligen göra det de alltid gör om det dyker upp något nytt; hålla sig på avstånd tills nyfikenheten tar över. När det gäller katter och barn så kan man räkna med att nyfikenheten alltid vinner i slutändan.

Det finns en video från när jag var liten där jag drar i en lampsladd medan min mamma säger åt mig att låta bli. Till slut drar jag ut kontakten varpå lampan slocknar. Mission accomplished. Det är ett ganska tongivande ögonblick.

Jag har alltid varit ganska envis. För bara några dagar sedan pratade min mormor om ett tillfälle när jag sprang ut i hennes trädgård utan skor och ytterkläder. När hon försökte få med mig in klängde jag mig krampaktigt fast vid ett träd och vägrade släppa taget. Jag hoppas att envisheten inte går i arv.