Professor Klas-Göran Karlsson från Lund föreläste i somras på Geijerskolans sommarkurs under temat Historiska brytpunkter. Som rubrik på sin föreläsning hade han satt Urkatastrofen – den moderna tidens borderline event.
Nu har jag läst hans bok Det moderna trettioåriga kriget. Europa 1914-1945, där han förklarar och reder ut samband inom detta tema.
Boken inleds med en kronologisk genomgång av händelseutvecklingen från den 28 juni 1914, då den österrikisk-ungerske tronföljaren Frans Ferdinand och hans hustru blev skjutna av den unge bosniske serben Gavrilo Princip, till den 8 maj 1945 då andra världskriget tar slut.
Karlsson beskriver förloppet på ett resonerande sätt. Han slår inte fast orsaker och följder. Han kommer inte med påståenden. Han skriver att ett stort modernt och totalt krig sällan kommer ensamt, det utlöser revolutioner, det kan utvecklas till folkmord, det kan resultera i totalitära regimer, men det kan också leda till välfärdsstater. Han visar att det första världskriget var en förutsättning för det andra. Det utlöste den ryska revolutionen och ungturkarnas etniska utrensning av armenierna i skuggan av det stora kriget, liksom inbördeskriget i Finland. Det kränkande fredsavtalet efter första världskriget banade vägen för nazismen. Men krigsindustrin ledde också till nya uppfinningar som i sin tur bäddade för bättre livsvillkor i fredstid och sociala förbättringar som lade grunden till välfärdsstater. Han beskriver också hur meningslösa en serie avtal och pakter kan bli när en av parterna är en aggressiv diktator, en Hitler, eller en Mussolini. Det måste sättas stopp för dem i tid!
Jag lärde mig mycket av hans bok och inser att många av de skönlitterära böcker som gjort starkast intryck på mig de senaste åren också skildrar konsekvenserna av denna urkatastrof. Böcker som jag tidigare recenserat i Karlstads-Tidningen. Jag tänker på Stefan Zweigs Världen av igår, Svetlana Aleksijevitjs böcker och speciellt Kriget har inget kvinnligt ansikte och De sista vittnena. Franz Werfels En kvinnas blekblå handskrift och Lion Feuchtwangers Oppermanns som förebådar judeförföljelserna före andra världskriget. Jag tänker på Julian Barnes Tidens larm om Dmitri Sjostakovitjs plågsamma liv i skuggan av Stalins terror. Agota Kristof som i sin trilogi Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen berättar om ofrivillig exil från Ungern. Stora böcker som fort drunknar i den ständigt strömmande bokfloden. Det är böcker som kräver lite mer av läsaren, lite svårtillgängliga böcker som Esther kanske av Katja Petrovskaja som berättar om de förfärliga övergreppen i Ukraina och Den skeva platsen av Caterina Pacual Söderbaum som tar upp inbördeskriget i Spanien och hur efterlevande i generationer får kämpa med skammen över fädernas illgärning.
En krävande, lärorik läsning som åtminstone jag behövde ta i portioner. Mycket tankeväckande!