Massiv drogproduktion, flyktingproblematik och en fristad för islamisk terrorism. Afghanistan är ett land som fortsätter att lämna avtryck långt bortom dess egna gränser. Även hos oss i Värmland.
Råvaran i nästan allt knark på våra klubbar härstammar från Afghanistan. I många av våra skolor och idrottsföreningar finns afghanska ungdomar som flytt oroliga hemtrakter för att försöka bygga sig en ny framtid hos oss. Därutöver har försvarsanslutna värmlänningar åkt på fredsbevarande uppdrag till landet. Kartan visar att det skiljer så mycket som 4 850 kilometer mellan Karlstad och Kabul men kopplingarna finns där, både de bra och de dåliga.
I förra veckan kom jag hem från semester i Afghanistan. Det är inget land som man bör åka på semester till vilket understryks av Utrikesdepartementet som avråder från icke nödvändiga resor. Men jag har genom åren jobbat i omgångar i Kabul, rest runt mycket och över tid byggt upp ett nätverk av pålitliga personer som hjälper mig framåt på ett genomtänkt sätt. Upplägget ger förstås inga säkerhetsgarantier men betyder mycket för att ens kunna genomföra resorna.
Min semester handlade om att träffa gamla vänner och före detta kollegor men framför allt om att försöka förstå det politiska läget. Det skulle dock visa sig svårt att följa presidentvalet på plats den 28 september. Bomber small av tidigt på morgonen utanför några vallokaler och syftet var att skrämma invånarna från att rösta. Valdeltagandet blev också mycket lågt – precis som IS och talibangrupperingarna hoppats.
Det har i skrivande stund gått 17 dagar sedan valdagen och det är ännu oklart vilken av presidentkandidaterna som tagit hem segern. Rösträkningen går likt mycket annat i landet långsamt. Men Kabulborna tycks ta det hela med samlat lugn för det finns tillräckligt med andra bekymmer. Som att försöka undvika självmordsattentat på väg till jobbet. Eller att ens hitta ett arbete i ett land där den biståndsdopade ekonomin körs på fälgarna.
När jag första gången anlände landet 2012 var situationen bättre än idag. Visst fanns det utmaningar för att få republiken på rätt köl men samtidigt ett allmänt hopp om att det så småningom ska bli bättre. Att ett acceptabelt normalläge snart ska infinna sig. Det hoppet är idag utbytt mot en nationell och kronisk uppgivenhet. Rädslan för att omkomma eller skadas i terrorattentat genomsyrar det dagliga livet. Fruktan för att talibaner ska storma och erövra ens by paralyserar mångas vardag.
Numera har regeringen förlorat kontrollen över drygt hälften av landets yta till väpnade taliban- och IS-grupperingar. Antalet civila som omkommer är fortsatt rekordhögt. Och de afghaner som har råd tittar på möjligheten att lämna landet. Destinationen behöver inte vara Europa utan även Indien eller Iran kan gå bra.
Få bedömare ser därför någon ljusning i sikte. Så länge våldet inte ersätts av fredsförhandlingar och försök till försoning pekar det mesta mot att Afghanistans befolkning har en lång väg kvar till fred.