Klubbad av Sälen

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Magnus Skoglund trivs inte i badhusets omklädningsrum med dess starka belysning och alla andra män.
Foto: Peter Nilsson

Jag är rädd för badhus, utförsåkning och björnattacker – och eftersom min livskamrat är hälften sambo/hälften kognitiv beteendeterapeut så tvingar hon med mig till Sälen två gånger om året.

På hösten går vi alltid till badhuset och 540 skattade kronor senare är jag åter på väg in till herrarnas omklädningsrum med ett par näpna badkalsonger, en handduk och kaninpuls.

Eller helt ensam är jag förstås inte. Det står måhända Herrar på skynket utanför, men det verkar inte vara så noga i Dalarna. Jag har varit på, eller i alla fall googlat på, swingersklubbar med blygare inställning till människokroppen. Här inne trängs nämligen flickor med sina pappor. Jag har ingen aning om hur gamla vissa av dem är, men hade de bott i Danmark så hade de redan rökt – så mycket vet jag om världen lite närmare kontinenten. De borde slippa den här scenen – och jag med.

Jag byter om oerhört fort. Jag tappade min kropp för 20 år sedan och det blir aldrig så påtagligt som här under takbelysningen. En tröst är dock att jag inte är ensam om den saken. Den här kaklade mardrömmen är full av krulliga kön, utslag, fötter och vit hy som alla har samma mål, badbassängen en tvagningsstation bort.

På vägen in mot duscharna noterar jag missfärgningarna på kaklet. Jag ryser inombords när mina fötter nuddar ytor som tusentals män nuddat vid förut. Jag kan inte mycket om kemiska processer, men vattnet är ljummet, rummet är behagligt varmt och den ständiga tillgången på fötter gör att jag hade bosatt mig här om jag vore en vårta.

Jag har badshortsen på mig i duschen – och jag inser såklart att det är fel. Men det finns inte ens chans att jag tar av dem. Det finns en halv, mixad, mellanstadieklass även här, men framför allt är mannen som duschar mitt emot mig skapad på ett sätt som gör att jag tvekar. Han är stor, väldigt stor. Vissa delar av hans anatomi för tankarna till Vasaloppet; imponerande långt, men förmodligen ogenomförbart och ibland dessvärre smärtsamt.

Nedslagen av den mänskliga dalmaspendeln går jag vidare in till min familj inne i bassängen. De är glada och det är en tröst i sig. Men jag vet ju vad som händer härnäst. Precis som i skidbacken utanför är jag helt hopplös här. Min enda räddning är att jag nästan är två meter lång. Hade jag hetat Tito, varit tenor och tre äpplen hög hade jag antagligen inte överlevt den djupa delen av bassängen.

Fyra timmar senare stannar vi ändå till i Malung. En kvinna med nästan full tanduppsättning står och tittar beundrande på min jeansbyxor. Vi är inte riktigt tillbaka i civilisationen än, men jag vet ju att mitt älskade Värmland väntar några bensinmackar bort. Jag är lycklig, trots att besöket i bakteriebadet redan har satt sina spår. Jag nyser konstant och i smyg skickar jag iväg ett brasklapps-sms till min arbetsgivare om att ”det nog vore bäst om jag jobbar hemifrån imorgon”. Sälen har ännu en gång klubbat mig.

I februari ses vi igen.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.