Hovfotografen förevigade liftarresan

Krönikor
PUBLICERAD:
Att lifta var ett vanligt sätt att ta sig fram för några decennier sedan.
Foto: Fredrik Sandberg / TT

Av lättförklarliga skäl handlar många samtal i dessa tider om Greta Thunberg, klimat och miljö, och när jag häromdagen träffade en god vän kom vårt samtal att röra sig om nödvändigheten att dra ner på vår konsumtion om hur det var förr. Bättre? Njae, inte på alla sätt men definitivt när det gäller graden av konsumtion, då tre hekto köttfärs till en familj på fyra personer räckte gott och väl, klädinköpen var få och det digitala samhället en utopi.

Och som vi liftade! Under andra halvan av sextiotalet var liftning det självklara sättet för en fyrtiotalist att ta sig fram. Vart man än skulle var det tummen som gällde. Men var det inte farligt? kanske någon undrar, och det kunde jag nog få höra ibland när det begav sig också. Och jo, det kunde nog uppstå situationer som inte var så roliga men som aldrig var direkt farliga, och efter ett tag var jag en rutinerad liftare. Långtradare var säkra - chaufförerna hade pressat tidsschema och tyckte det var trevligt med sällskap - och par i föräldragenerationen var också säkra kort; ofta hade de egna liftande barn. Men visst hände det att jag avstod från att åka med när det såg skumt ut.

En tämligen äventyrlig liftarresa gjorde jag som artonåring på semester i San Remo tillsammans med bästa kompisen. En dag fick vi för oss att det skulle vara himla käckt att lifta över gränsen till Frankrike och närbelägna Nice. Utan minsta tanke på att man i Italien kanske såg på två liftande tjejer med andra ögon än hemma i Sverige ställde vi oss vid vägkanten med tummarna i vädret, och snart satt vi i baksätet på en bil med två medelålders herrar i framsätet. När vi hade passerat gränsen, insåg vi snabbt att vi inte var på väg till Nice utan upp i bergen, men snart stannade vi i en liten by, för nu skulle de unga damerna bjudas på ett glas vin på caféet vid det vackra lilla torget.

För att göra en lång historia hanterbar kan jag berätta att när resan skulle gå vidare, försvann bilen med de två herrarna i ett dammoln efter en ilsken rivstart. Utan oss. Vi tillbringade ytterligare ett par timmar i den lilla pittoreska byn, och när vi skulle ta bilder av varandra vid fontänen mitt på torget, kom en distingerad man i pensionsåldern fram och erbjöd sig att ta en bild av oss båda tillsammans. Min väninna visade honom noga olika inställningar på kameran, varvid han nickade och log. Strax satt vi på var sin sida om fontänen, och han tog en bild. Bara en. Vi tackade artigt men inte särskilt översvallande, och han gick tillbaka till boulebanan.

Lite senare sökte en annan man i boulegänget upp oss och frågade, om vi visste vem vår fotograf var, vilket vi ju inte gjorde och fick då veta att vi just hade blivit förevigade av ingen mindre än Prins Rainiers (av Monaco) hovfotograf.

Och bilden? Ja, den var naturligtvis perfekt!