Efter 2000. Till sist har Arkitekturresan nu landat i våra nutida byggnadsideal. Men varför ser husen ut som de gör nu? Arkitekten Jonas Kullgren berättar om när han ritade området Vågmästaren på Herrhagen.
Efter att ha dippat under 1980- och 1990-talet vaknade byggandet så sakteliga till liv igen efter millennieskiftet. I Karlstad blev det nya området Vågmästaren startskottet på en ny våg av bostadsbyggande. Området är på sitt sätt tidstypiskt, det består av bostadsrätter på en attraktiv plats. Arkitekten bakom det hela är Jonas Kullgren, han tycker att Vågmästaren ganska väl speglar den moderna arkitekturen.
– Man börjar lösa upp friare byggnadsformer, det är friare stadsplaner och en mer individuell accent över byggnationen. Så ser det ut här, det är inte många hus som är lika.
Ramade in hamnen
Området som det ser ut i dag började han skissa på 1997, även om det fanns planer långt tidigare på att bygga här, när Vitalis Janssons gamla sågverk fortfarande fanns kvar. Först 17 år senare, 2014, var den sista byggnaden på området färdig.
Det första steget när området skulle utformas var att fundera ut vad man ska ta hänsyn till, där spelar flera viktiga faktorer in.
– Du ska ta hänsyn till de som ska bo här, de ska ju ha en trevlig miljö. Eftersom det ligger vid vattnet ska alla ha utsikt till vattnet. Sedan ska man ta hänsyn till närmiljön och stadsrummet.
Då fanns inte några bostadshus i Inre hamn. Närmsta stora byggnad vid vattnet var Löfbergsskrapan.
– Jag och dåvarande stadsbyggnadsdirektören Göran Åberg kom på att vi skulle bygga två pendanger till den som speglar Löfbergsskrapan. De här två husen är lika höga som skrapan, säger Jonas Kullgren och pekar på de två höga husen som ligger närmast Inre hamn.
– Det fanns inget tydligt slut på hamnen och det fanns inget rum här, det bara gled ut i ingenting. Så med husen så markerade vi slutet på inramningen till Inre hamn.
Höghusen på Vågmästaren ligger även i höjd med de stora hyreshusen på Glasberget. Jonas Kullgren beskriver dem som en stor skiva som löstes upp av att det nya området byggdes.
Fler färger på nära håll
Trots att området ligger nära staden har det inte någon stadsstruktur och skiljer sig tydligt från Herrhagens kvarterskaraktär med raka gator. Det var ett medvetet val.
– Jag tycker om vinklar, att man inte vet vad som väntar runt hörnet. Att förlänga Herrhagen med raka gator och kvarter här, det hade inte känts så kul.
Förkärleken till variationen och vinklarna syns även på byggnadernas fasader. De flesta skiljer sig åt på flera sätt vad gäller utformning och färgsättning. Delvis som en del av utmaningen i att alla faktiskt skulle få utsikt över vattnet.
– Tittar man på avstånd så ser man en vit stad här. Men husen har också andra färger som man upplever när man ser här. På husen nära vattnet är bottenvåningarna blåa och upp mot land är det fler jordfärger, som husen på Herrhagen har, området byter karaktär.
Jonas Kullgren tog inspiration från vattnet och hamnen när han ritade Vågmästaren.
– Hus nära vattnet och Sverige, vad tänker man på då? Jag tänker på de små fiskesamhällena vid kusten, med zinkvita hus och inåt landet mer falurött. Därför är småbodarna här röda.
Karlstad CCC stod färdigt 2011 är ett tidigt exempel på 2010-talets stildrag inom arkitektur. Foto: Helena Karlsson På andra sidan älven står det nyligen färdigbyggda huset på Brogatan. Foto: Simone Syversson Södra Råtorp fylls med nya bostäder under 2000-talet. Foto: Helena Karlsson Under 2000-talet har Inre hamn, Tullholmen och Bryggudden nästan helt ändrat karaktär. Foto: Frida Jansson Högberg Zakrisdalsudden är ett nytt bostadsområde i Karlstad under 2000-talet. Det är ett attraktivt läge, husen är vita och skiljer sig inte nämnvärt från varandra. Foto: Helena Karlsson
Funkisvurm
Några av de drag som började dyka upp mot slutet av 1990-talet följde med in i det nya millenniet. Nyfunkisen är ett exempel på det – fasaderna är slätputsade och vita, taken plana, och stora fönsterytor även på balkongerna är karaktärsdrag.
– Funkisen är speciell. Det är inte så många stilar som överlever på samma sätt men det är för att den är så renodlad och formsäker, säger Jonas Kullgren.
Funkisvurmen håller i sig ända in på 2010-talet men med vissa modifikationer. Färgerna blir mörkare, till och med svarta, och fönstersättningen mer oregelbunden. Även materialvalen skiljer sig åt.
– I dag är det en trend att man blandar in trä, vi ser rena trähus och fasader täckta av trä. Nu blandar man mer material än vad man gjorde tidigare och det ser vi på byggnaderna som byggts in mot Pråmkanalen.
Epokexempel?
I boken Så byggdes Staden*, som varit en viktig källa till den här reportageserien, beskriver man hur nya områden exploateras allt hårdare runt om i Sverige under 2010-talet. Jonas Kullgren ser flera skillnader mellan Vågmästaren och de nya byggena i Inre hamn och på Kanikenäset.
– Jag tycker att man har byggt väldigt tätt i Inre hamn, här är det inte lika tätt. Det är viktigt att hitta en balansgång mellan att exploatera och att skapa en trevlig miljö.
Och visst finns det fler skillnader mellan decennierna. Byggnaderna växer på höjden, punkthus på tio våningar eller mer är inte ovanliga. Man tar inte lika stor hänsyn till de kulturhistoriska värdena och stadssilhuetterna förändras. Det höga huset på Bryggudden är ett exempel på det, tycker Jonas Kullgren.
– Det ingår på något sätt inte i hamnrummet, utan splittrar och blir som ett nav som allt ska snurra runt. Den blev en solitär som inte tog hänsyn till stadsrummet vilket jag tycker är en grundförutsättning, säger Jonas Kullgren och fortsätter:
– En solitär för mig kan vara en kyrka, ett stadshus, en offentlig byggnad som ett museum, för de tillhör allmänheten. Men bostadshus ska inte vara det tycker jag.
Om man blickar 30 år framåt, hur tror du man ser på Vågmästaren då?
– Om man ser tillbaka nu så är ju Orrholmen är tidstypisk för sin epok och har blivit uppmärksammad för det. Vågmästaren skulle i sin tur kunna bli uppmärksammad för sin epok.
Fotnot: Så byggdes staden är skriven av Laila Reppen, Cecilia Björk och Lars Nordling (Svensk byggtjänst).