Kåseri: Sorken

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Tolver
Tillknycklad och nersölad, dramatiskt berövad moderlivets avskildhet och komfort, halades han fram i dagsljuset.

– Det blev en sork! konstaterade barnmorskan som var från Visby.

Agnes som var obekant med det gotländska ordet för pojke gav till ett klagorop och måste lugnas med fyra stesolid och ett besök av sjukhusprästen.

Sonen som blev döpt till Nils-Edvard visade sig vara en nyter liten fyr med glupande aptit. Och dagarna gick och blev till veckor, månader. Med ängslan forskade mamma Agnes efter gnagardrag hos sonen, för bedrövligt nog hade hon inte riktigt kommit över det där med ”sorken”.

Hur var det egentligen med svansbenet? Försiggick det inte en försåtlig tillväxt där nere, redan skönjbar genom skinnet?

Agnes jublade av lättnad den dag sonen lämnade fyrfotastadiet och reste sig för några tultande steg mellan föräldrarna. Men snart var orostankarna tillbaka. Var inte framtänderna i längsta laget? En natt drömde hon att Nils-Edvard kom krypande in från barnkammaren och satte sig att gnaga på en av sin fars träskor.

Mormor kom på besök och mor och dotter fick en pratstund på tu man hand över en kopp kaffe i köket.

– Svara mig ärligt och utan omsvep, sa Agnes. Tycker du inte att det är något råttliknande hos Nils-Edvard..?

Mormor hade sånär satt en bit mandelspånskaka i halsen.

– Vad i herrans namn är det du säger! Råttliknande? Nej vet du vad! Haha! Det skulle i så vara – äsch, det är ju bara dumheter. Jag vill inte prata mer om saken. Skär mig en bit till av sockerkakan är du söt, har du bakat den själv?

Men nu hampade det sig dessvärre så att sonen hade råkat komma in i rummet och ställt sig osedd bakom en kommod. Han hörde sin mors och mormors samtal och lade det på minnet. Länge och väl funderade han på saken, och hans hjärna spann ett allt tätare nät av föreställningar kring orden han hört.

Den dagen kom när grubblet började påverka Nils-Edvards beteende.

Han lade sig till med ett tassande sätt att gå, som kom hans mor att hoppa till när pojken utan ett ljud dök upp bakom ryggen på henne. När han åt en smörgås höll han den med båda händerna och åt den med snabbt tuggande käkar. Han var rädd för katter.

Efter att ha knaprat på kunskapens träd tog Nils studentexamen vid Gävle Högre Allmänna Läroverk.

Under sin militärtjänstgöring uppmärksammade kompanibefälet hans förmåga att snabbt och skickligt gräva skyttevärn och de sammanbindande gångarna mellan dessa.

Efter att ha återinträtt i den civila världen flyttade Nils-Edvard till Stockholm, där han fick anställning vid Avfallskonvertering AB. En dag fick han äntligen besökstid hos dr Spook, en vid den här tiden mycket anlitad psykolog.

– Kan du ge en kort sammanfattning av vad som bekymrar dig, sa dr Spook från sin plats strax bakom patienten som låg utsträckt på en soffa.

– Jag tycker ibland att jag är en mer som en sork än en människa, sa Nils-Edvard. Där andra har en mustasch har jag en uppsättning morrhår, inte sant? Och nog har jag väl ganska små och väldigt runda ögon, doktorn, något som kännetecknar alla sorkar.

– Hrm. Fortsätt, sa doktorn besvärad.

– Min kroppsbehåring är rikligare än hos andra killar, det har jag sett när vi duschar efter jobbet. På natten kryper jag ner under täcket och rullar ihop mig som i ett bo.

Dr Spook såg upp från sitt notisblock där han kastat ner några rader.

– Du förefaller ha en vanställd kroppsuppfattning, sa han med sin lugnande sonora stämma. Din självbild behöver korrigeras.

– Så doktorn menar att det finns ingenting sorkliknande i mitt utseende eller beteende?

– Nejdå. Men varför har du ett bandage om tassen, förlåt, handen?

– Jag råkade sticka den i en råttfälla på Köksavfallssorteringen.

– Jag förstår... Men jag tror detta får räcka för idag, så ses vi igen om en vecka. Jag släpper ut dig bakvägen.

– Varför det?

– En säkerhetsåtgärd. En av mina patienter i väntrummet inbillar sig ibland att han är en katt.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.