Om värdet av att göra tvärtom

Ledare
PUBLICERAD:
Men istället för att lägga hundratalsmiljoner kronor på specialchartrade plan och migrationsbyråkrater; på att låta polisen jaga de som redan är på flykt från krig; på att mäta flyktingungdomars knäskålar – kanske man kan lägga de enorma resurserna på språkutbildning och meningsfulla nystartsjobb istället? skriver Johan Chytraeus.
Foto: Anders Wiklund/TT
Utvisningarna av unga afghaner har kommit i gång på allvar nu. För ett par veckor sedan deporterades femtio stycken med ett och samma flyg till Kabul och det talades då om rekord.

Och kanske är det något att glädjas över? Att lagvunna utvisningsbeslut faktiskt verkställs. Ändå är det med en känsla av olust som man läser om rekordutvisningen. Det gäller inte minst när man råkar ta del av rasistpöbelns skadeglädje på olika nätforum. Den står i skarp kontrast till klasskamraters och värdfamiljers sorg och förtvivlan över att en vän förts bort. Båda sidor är förstås lika övertygade om vad som är rätt och fel.

Men tänk om man skulle göra precis tvärtom? Istället för att deportera svensktalande, relativt driftiga ungdomar till ett av världens mest våldsammaste länder skulle man ju kunna behålla dem här? Stora resurser har ju redan lagts på varje ungdom i form av utbildning och integration och den resan skulle man ju kunna fortsätta så att de får fotfäste på arbetsmarknaden.

Behovet av arbetskraft är fortsatt stort i vårt län.

– Det är brist i nästan varje bransch i Värmland, och man pratar om en lågkonjunktur som vi inte har känt av här, konstaterade Lena Hertzberg, enhetschef för arbetsförmedlingen i Värmland i en intervju med Sveriges Radio.

Befolkningsutvecklingen är inte särskilt imponerande, inflyttningen förblir relativt blygsam och de äldre som behöver omsorg blir fler. Om regionen ska nå en högre potential är det därför avgörande att det finns tillräckligt många som kan arbeta inom till exempel industrin, vården och äldreomsorgen.

Kanske kan vårt förflutna ge vägledning om vart vi ska gå? För utan invandring hade Värmland aldrig kunnat bli så framgångsrikt som det är idag. Och det kan vi tacka skogsfinnarna som kom på 1500-1600-talet för. Och vallonerna, norrmännen samt efterkrigstidens invandring av bland annat jugoslaver och italienare och ännu fler finnar. Under min tonårstid i Arvika fick vi många nya skolkamrater från krigets Balkan som idag växt upp och blivit välkammade skattebetalare likt jag själv. Sekler av nybyggare och invandrare har civiliserat inte bara Värmland, utan hela landet.

En vän av ordning kanske ger mig rätt i sak, men argumenterar emot att det inte är så lätt att integrera nysvenskar till vårt samhälle och i varierande grad krävande arbetsliv. Det ligger en sanning i det. Men istället för att lägga hundratals miljoner kronor på specialchartrade plan och migrationsbyråkrater; på att låta polisen jaga de som redan är på flykt från krig; på att mäta flyktingungdomars knäskålar – kanske man kan lägga de enorma resurserna på språkutbildning och meningsfulla nystartsjobb istället?

Ibland löser man ett problem genom att ta ett steg tillbaka för att betrakta utmaningen lite på distans, för att sedan göra precis tvärtemot vad man tänkt sig. Där någonstans ligger svaret på hur vi ska hantera de tusentals ungdomar som anlände som minderåriga till Sverige och som nu byggt upp en tillvaro här.

Men istället för att lägga hundratalsmiljoner kronor på specialchartrade plan och migrationsbyråkrater; på att låta polisen jaga de som redan är på flykt från krig; på att mäta flyktingungdomars knäskålar – kanske man kan lägga de enorma resurserna på språkutbildning och meningsfulla nystartsjobb istället? skriver Johan Chytraeus.

Så här jobbar Karlstads-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.