Kittelapan i lekparken

Krönikor
PUBLICERAD:
Magnus Skoglund förvandlades från en bitter pappa till en kittelapa och gjorde succé bland barnen.
Foto: Holger Hollemann

Redan på avstånd såg jag att det snart skulle bli problem. Hans raska steg och stolta hållning, ett kroppspråk som ännu inte andades uppgivenhet över tillvaron. Trots att avståndet måste varit 200 meter så var jag stensäker på min sak: mannen på asfaltsstigen var en sådan där ung pappa.

Jag fick barn när jag var 38 år. Min kanske sista spermie tittade, skrämt och överraskat, på ägget och resten är historia. På en bra dag tänker jag att min son kanske uppskattar sin, förhoppningsvis, hyfsat kloka och rutinerade far. På en dålig dag har jag ångest för att jag inte alltid riktigt orkar leka i hans tempo, slå kullerbyttor på studsmattan – och för att jag förmodligen kommer att se ut som ett sviskon som sprungit genom en biltvätt när det är dags för min pojke att gå ut gymnasiet.

Aset i lekparken gjorde det inte direkt lättare. Den unga pappan förpestade nämligen stämningen direkt, precis som jag befarade, i alla fall för mig. Min son däremot tycktes avguda ungpappan och egentligen förstår jag ju det. Pappa Pinfärsk har ju allt som jag saknar; en frisyr, livslust och det absolut viktigaste i det här fallet: friska och starka ben.

Han briljerade i klätterställningen. Han skuttade, lyfte sig upp med armarna, hävde sig till repstegen, till synes obekymrat. Det var en otrolig syn att se och i mina ögon påminde hans framfart om saker som egentligen bara stuntmän sysslar med. Och efteråt var han inte ens andfådd, än mindre svettig. Den övertaggade klätterapan var lekparkens Mozart och nedanför stod jag, Salieri Skoglund, och tittade på bekymrat.

Det dröjde dock inte länge förrän jag slutade imponeras och istället kände kränkthet och hämndbegär.

”Har du skrivit fem böcker, din förbannade klängapa?”, ville jag skrika. Men jag är för väluppfostrad. Och för skör. Men precis när jag tänkte fly fältet tillsammans med min son så fick jag plötsligt nya krafter. Jag beslöt mig för att ta kampen och stå upp för min rätt – och mina fotriktiga skor.

För att kunna rå på pappan så måste jag ge honom samma behandling som han gav mig. Hans akilleshäl verkade hur stark som helst, men jag var tvungen att försöka trumfa honom, kosta Vitaepro vad Vitaepro kostar. Och hans sårbara punkt där och då var dottern. Därför uppfann jag: ”HÄR KOMMER KITTELAPAN”!

Jag började hasa mig runt på klätterställningen som om jag vore en apa på speed, om än med reumatism. Jag var inte klok där för några minuter. Jag gjorde OOOOHHHOOOH-ljud och kliade mig på hakan (och i nästan samtliga kroppsöppningar). Hade någon sett mig så hade jag kunnat anmälas för någonting. Men mitt tveksamma tilltag lyckades och nu var det istället klätterpappans dotter som skrattade. Och så även jag, i alla fall inombords. Jag lyckades på något sjukt sätt få oavgjort där i lekparken.

Men mina knän smärtar, det gör de.

Så här jobbar Karlstads-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.