Hur hård ton ska vi tåla?

Ledare
PUBLICERAD:
Tonen har länge varit hård från vissa motståndare till en Muminpark på Skutberget. Sara Gunnarsson berättar om ett möte med en kvinna som hotade att till och med elda ner parken.
Foto: Mikael Lindblom

Torgmöten, kampanjer och debatter är alla tillfällen då våra politiker möter väljare och medborgare. Syftet är att vinna förtroende, få berätta om sin politik och svara på frågor. Tanken är att samtalen ska vara lugna, trevliga och att ett utbyte ska ske. Jag kan dock konstatera att det nu förtiden känns något helt annorlunda i vårt Karlstad. Varje torgmöte innebär nya påhopp, skrik och tjafs. Under mitt senaste torgmöte slutade en het diskussion med en väljare inte alls bra. Det slutade riktigt illa och undrade varför jag egentligen ens försöker förklara vad som händer i vår stad, om svaret ändå är att vi alla politiker är en bunt idioter.

Det som hände på torgmötet var att en äldre kvinna kom till oss och började skrika ”hur ställer sig ert parti till Muminlandet??”. Jag och mina partikollegor svarade som vi brukar svara att vi som parti är positiva till en etablering och att om det blir ett Muminland eller något annat spelar mindre roll för oss. Hon konstaterade snabbt att ingen av oss var födda i Karlstad och att det då var omöjligt för oss kunde veta speciellt mycket om Skutberget. Till skillnad från henne själv, som var en självutnämnd Skutbergsexpert.

Kvinnan var arg över det mesta. Allt från att kommunen tagit bort en klocka, till att det ibland saknades toapapper på toaletterna. Vi skulle inte ens tala om vattenkvalitén som var under all kritik. När samtalet började lida mot sitt slut konstaterade hon att vi skulle lägga hennes ansikte på minnet. Vi skulle nämligen om några år få se det på första sidan i våra lokaltidningar. ”Blir det ett Mumin finns det ingen annan utväg än att elda upp det. Jag är ändå så pass gammal så att bli dömd för mordbrand inte skulle vara så farligt. Jag har hört att de har god mat i fängelserna”. Det är ett av få tillfällen jag har blivit riktigt förbannad och sa att om man kommit så långt i sina tankar då borde man nog ta sig en rejäl funderare. Hon konstatera då kallt att hon när hon pratat med sina vänner, har de sagt att det är såhär det får bli och det var inte mer med det.

I efterhand ångrar jag mig att jag inte tvingade ur henne mer information om vem hon var och vilka hennes ”vänner” var. Tänk om det hon sa inte kom i ren affekt, utan att det fanns en tanke bakom det hela. Hur skulle jag och andra tolka det? Ska vi bli rädda och med det inte våga ta beslut som leder oss mot framtiden. Jag har hört att det inte bara är tonen mot politiker som blivit värre i just denna fråga, utan även mot våra kommunala tjänstemän. Många mår dåligt när de blir påhoppade och vi har hört rapporter om att vi har flera tjänstemän som just nu överväger att avsluta sina tjänster. Tjänstemän som gör sitt arbete på uppdrag av andra och som inte ska har någon personlig värdering i frågan.

Jag är orolig för mitt Karlstad och orolig för vart vi är på väg. För mig har Karlstad alltid varit en öppen stad, där individer får kommas till tal och förändra. Jag själv engagerade mig i politiken för att jag trodde att just jag kunde vara med och förändra. Förändra det lilla i det stora. Men jag valde inte att engagera mig för att personer skulle häckla mig, aktivt missförstå och nu till och med diskutera direkta hot med mig. Hela situationen är bisarr och måste på något sätt måste den lösas. Men frågan är om det går.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Karlstads-Tidningens politiska linje.