Kåseri: Sittandet

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Tolver

Mannen från Socialstyrelsen naglade fast kring femtio tusen tevetittare med blicken.

– Vi sitter för mycket i vårt arbete och på fritiden, sa han förebrående. Bekvämligheten har gjort oss alla till missbrukare av stolar, fåtöljer och soffor! Så ligger det till enligt nya och uppmärksammade rön. Vi blir påminta om att sittmöbler inte fanns på den tiden våra apliknande förfäder började visa mänskliga drag. Satt gjorde vi den gången direkt på marken eller på hälarna. Så borde vi alla fortfarande sitta, fortsatte mannen från Socialstyrelsen.

– Res dig åtminstone då och då från din dator eller surfplatta och jogga en sväng genom rummen. Vi svenskar är ju kända som ett folkslag i ständiga sammanträden. Vi har våra möten och våra schemalagda rådslag, så det blir mycket sittande sammantaget. Och som om detta inte vore nog bildar vi kommittéer och tillsätter utredningar, allt under intensivt sittande. Förflyttar oss gör vi sittande i en bil.

Här växlade teveprogrammet för balansens skull över till en expert på analys- och konsultföretaget Mentalis. En utsökt välsminkad kvinna i vit arbetsrock sa:

– Med frekventa sammanträden skapas en trygghet och delaktighet hos de anställda. Här på Mentalis har vi tagit steget fullt ut och sitter i permanent möte. Själva arbetet får skötas på övertid, på resor till och från sammanträdeslokalen och i bostaden.

Tevebilden återgick abrupt till mannen från Socialstyrelsen, som sa:

– Nu behöver vi krafttag mot en inbiten tradition av långsittande. Vi föreslår att någon på arbetsplatsen utrustas med en visselpipa och en varvräknare. Var halv- och heltimma blåser visselmannen av mötet. Nolltolerans införs mot smitare och fusksittare. Den första visselsignalen följs av en ny, deltagarna reser sig och skjuter in stolarna under bordet. En tredje signal ljuder, och ett lätt joggande runt sammanträdesbordet startar. Farten och antalet varv ökas efterhand som personalens prestationsindex stiger. Se stolen och andra bekvämlighetsinrättningar som en dödsfälla!

Här knäppte en tevetittare som hette Hugo Jansson av programmet och gick ut i köket. Skuldmedveten fortsatte han fem varv runt köksbordet innan han satte sig med en kopp kaffe. Sedan ringde han upp sin chef, David Krams.

– Hej, det är Roland, din systerson. Först vill jag tacka dig för att du fixade ett lärlingsjobb åt mig. Jag ringer väl inte olägligt?

– Egentligen jo, sa David. Det är ju söndag och jag försöker koppla av med lite familjeliv... Kan ni vara lite tysta ungar, pappa talar i telefon. Du låter konstig på rösten, Roland!

– Jag är täbbd i näzan.

– Det var tråkigt att höra.

– Jag är praktiskt taget alldid täbbd i näzan, David. Det bröt ut dagen efter att jag började på testavdelningen. I själva verket är det därför jag ringer. Jag skulle vilja bli förflyttad, om det går för sig, till en lite mindre blåsig plats än just testavdelningen, fortsatte Roland. Det jag talar om är det drag som uppstår när jag provkör fläktarna och som får näsans slemhinnor att svälla.

– Så i klarspråk menar du att du ska förflyttas så att någon annan på Fläktfabriken kan få överta din nästäppa. Inte någon direkt hedrande inställning, Roland. Där finns ett drag av självupptagenhet, har du tänkt på det? Men jag kan tala med personalchefen om att lägga upp ett rejält förråd av pappersnäsdukar och avsvällande näsdroppar. Företaget står för kostnaden... Skrik lite tystare ungar, pappa talar fortfarande i telefon... Du påminner mig om min moster Agda i Kil, Roland. Hon var besinningslöst rädd för drag och försökte skydda sig med hemstickade tröjor så tjocka att de stod av sig själva. Hennes man spelade gärna dragspel men aldrig med moster närvarande. ”Det drar från knapparna när du bälgar, det hörs ju redan på instrumentet” sa hon och gick och satte sig nära elementet i ett annat rum.

– Varför gallskriger dina barn? frågade Roland.

– De saknar sin pappa när jag nu för en gångs har tid att vara med familjen.

– Jag skulle också vilja skrika när nästäppan är som värst. Sedan finns det en rättviseaspekt på det här, David. Varför skall just jag ha det här fläktprovningsjobbet? En rullande näztäbba vore i så fall mer demokratiskt, alltså en turordning med samtliga anställda periodvis utsatta för blåsten från fläktarna.

– Jaha. Du tänker dig ett organiserat mångfaldigande av dina näsproblem. Som om det inte skulle räcka med en snörvelgubbe på fabriken. Ingen särskilt snillrik ide', Roland... Seså seså lilla gubben, pappa är strax klar.

– Förlåt?

– Jag talar med lillgrabben här. Vi får nog spara det här problemet till mötet på måndag.

– Det skulle behövas en större bemanning på testavdelningen, så ohyggligt med fläktar som fabriken spyr ifrån sig.

– Vi har inte råd, Roland. Ett grundläggande problem med anställda är deras eviga förväntan på avlöning. Men jag kan glädja dej och dina arbetskamrater med att jag går en kurs i hur man får sina anställda att skratta, vilket gör dem effektivare och mindre stressade.

– Fläktar är inte omtalade som nämnvärt skrattframkallande.

– Precis. Just därför behövs ett inslag av skämt och upptåg på arbetsplatsen. Vad skulle du säga om ett dagligt avbrott på tio minuter med visning av Helan– och Halvanfilmer. Kan med fördel kombineras med någon av kafferasterna.

– Personligen skulle jag föredra Pang i bygget med John Cleese, sa Roland.

– Andra skulle föreslå Tatis Semestersabotören. Det där får vi tydligen låta utreda... Men nu måste jag sluta.

– Bara en sak till, sa Roland. Jag har just sett ett teveprogram där någon från Socialstyrelsen, uppenbart svagsint, ville mer eller mindre avskaffa stolen.

– Vilken stol. Påvestolen?

– Alla, David. Alla stolar.

– Jaja det är bra Roland, men nu måste jag definitivt sluta, jag tror lillgrabben här har gjort ner sig!

– Sätt på en fläkt!

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.