Blir jag ett pappamonster?

Krönikor
PUBLICERAD:
En ensam pappa som leker med sitt barn i lekparken bemöts fortfarande som något exotiskt.
Foto: Sanna Emanuelsson

Om exakt en vecka får jag se mitt barn på ultraljud för tredje gången. Då har halva tiden gått. Jag har insett att det inte enbart är i kvinnans kropp det pågår en förändringsprocess.

Jag tänker på den där scenen i första Spider-Man-filmen när Peter Parker står framför spegeln och med förundran begrundar sin nya superkropp. I mitt fall rör det sig förvisso mer om en pappakropp. Men jag tänker mig att vi delar samma känsla av förundran inför fenomenet. Det får nog bli några fler gymtimmar.

Men det är inte bara det fysiska som förändras, utan även det psykiska. Mina tankemönster och perspektiv har börjat mutera. Håller jag på att förvandlas till ett pappamonster? Är det möjligt att jag redan nu har börjat bli en sådan där jobbig förälder som skriver debattinlägg och arga lappar?

Jag måste erkänna att jag stör mig på att barnvagnsgaraget i trapphuset används som cykelparkering, och att lekparken utanför är så bedrövligt torftig. Det finns inte ens en gunga. Hallå?! En lekpark utan gungor är som en framtid utan Greta Thunberg. Helt åt helvete.

Det jag stör mig allra mest på är dock att faderns utveckling inte riktigt räknas. I alla gravidappar står det aldrig mer än några rader om vad pappan går igenom. Oftast fokuserar det på sexlivet. För det är ju det enda män tänker på. Självfallet ska det fokuseras på moderns perspektiv, men jag kan samtidigt tycka att faderns perspektiv glöms bort.

För någon månad sedan köpte jag en graviddagbok till min sambo där hon kan fylla i sina känslor och tankar varje vecka samt kryssa för olika symptom. Även om jag känner mig delaktig i processen så har jag reflekterat kring varför det inte finns graviddagböcker för fäder. Jag kanske också har tankar och känslor om graviditeten. Eller är det meningen att jag inte ska vara så mån om att vara delaktig?

Jag vet att vi män redan tar alldeles för stor plats. Men precis som att många kvinnor utsätts för en ”lilla gumman-mentalitet” så kan jag uppleva att män ofta utsätts för motsatsen.

Man förväntas vara tuff, stark och lite obrydd. Framför allt läggs ribban så jävla lågt kring faderskap. Det är liksom inte så noga. En ensam pappa som leker med sitt barn i lekparken bemöts fortfarande som något exotiskt. En pappa som tar ut alla sina pappadagar och verkligen vill vara engagerad i sitt barns liv betraktas inte som en självklarhet. Det ställs för låga krav.

Det är därför så många fäder kommer undan med att inte vara engagerade och det är också därför faderns perspektiv inte värdesätts. För den generella bilden är att vi helt enkelt inte bryr oss lika mycket. Det blir en självuppfyllande profetia.

Jag är själv uppfostrad av en ensamstående mamma och vet hur det kan bli när bara den ena parten tar ansvar. Jag vet också att vårt barn kommer ha två föräldrar, i stället för en och en halv.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.