Bejaka din inre semesteridiot

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Magnus Skoglund eller en alpacka? Likheterna mellan dem är många.
Foto: Johan Nilsson/TT

Det är slutet på ledigheten och intrycken börjar tära på mig. Vid det här laget borde jag ha kommit ner i varv, kanske läst en bok, eller lyssnat på de dramaturgiska haverierna från Sommar i P1. Men så är det inte. Jag är ett vrak och jag längtar till vardagen igen.

Låt oss vara ärliga, det är barnens fel. På kort tid har jag nämligen, i hopp om att få se en skymt av Sommarskuggan, stirrat rakt in i en gigantisk rövskåra på en kulle i Malmö. Jag tvingades bära runt på en gigantisk kanin i de centrala delarna av Göteborg eftersom jag hade oturen att dra högvinsten på Liseberg. Jag har betalat en femhundring för en grekisk buffé i Kalmar bestående av blåvita specialiteter som potatisgratäng, pannbiff, bearnaisesås, och småkakor såklart – bara för att inse att min son i takt med ledigheten förvandlats från söt Bumbibjörn till påfrestande Belsebub och därför kräver hemlagade pannkakor vid varenda måltid.

På vägen hem kom jag dock till insikt. För att kunna njuta av semestern så gäller det att bejaka sin inre idiot. Under ledigheten ska man sluta ifrågasätta omvärlden, lägga kritiskt tänkande åt sidan och istället inse att man kommer bli blåst längs vägen. Från motorvägen såg vi nämligen en skylt om en alpackagård. Min sambo svängde höger så snabbt att det nästan uppstod blodvite när min fontanell fick kontakt med innertaket. Det gjorde mig absolut ingenting. Jag kommenterade inte ens hennes WRC-styrning, eller val av sysselsättning. Efter tio dagar på resande fot kände hon väl som jag: att vi måste aktivera oss själva och vår son för att inte kärnfamiljen ska implodera. Vad vi gör spelar mindre roll.

Vad hade ni betalat för att gå ett varv runt en hage med åtta lågintensiva alpackor, ackompanjerade av flugor i allmänhet och tyska entreprenörer i synnerhet? Svaret är 180 kronor. Med oss fick vi penna och papper så att vi skulle kunna på frågorna som satt uppklistrade runt hagen.

En kvart senare är vi tillbaka på samma insektshärjade plats där vi började vår vandring. Jag har under promenadens gång släppt på tömmarna och accepterat både semesterlunken och min inre idiot. Jag är lite pirrig när jag lämnar in tipspromenadspappret. Jag har alla rätt, 10/10, och det är inte så jävla konstigt eftersom jag har smyggooglat alla frågor som jag var osäker på. Stolt tittar jag på när mannen i kassan snabbt ögnar över mitt facit.

Den tyske entreprenören ger inga tecken på att jag vann någonting, inte ens nyckelringen för 75 spänn som hänger vid disken som min son just nu sliter i. Jag har snappat upp att han hade 100 besökare igår, men inte ens den matematiken rör mig i ryggen längre. Istället går jag ut mot bilen.

Jag slänger en sista blick in mot hagen. Jag och den mest härjade alpackan i hagen får ögonkontakt. Vi förenas i våra livsöden. Vi har mycket gemensamt: vi har inga axlar, roligt hår och blir utnyttjade av människor som är smartare än vad vi är, men vi är i alla fall bedårande under resans gång.

Och om ett år ses vi igen. <3

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.