Med över 20 år som scenpersonlighet bakom sig har Marit Bergman lämnat avtryck i svensk musik. På fredag gör hon en akustisk spelning på innergården vid Cyrillushuset.
– Jag tycker att det är jättespännande att göra spelningar i miljöer som andas annan konst. Det brukar bli speciellt, nästan lite högtidligt, säger Marit Bergman om sina förväntningar kring fredagens spelning vid Värmlands Museum.
Det är inte första gången hon gör en akustisk turné. Hon förklarar att det är ett sätt att hålla ångan uppe mellan album och albumkopplade fullbandsturnéer.
– Det brukar gå hundra år till nästa skiva, och då är det inte läge att dra ihop ett stort band. Det blir för mycket logistik. Så det här är ett skönt sätt att hålla andan uppe och komma ihåg vad det är man gör.
Marit har länge framhållits som en live-artist och hyllats för sina framträdanden. Ett kvitto på det är Guldmicken och titeln Årets liveartist som hon prisades med under P3 Guld 2005.
– Min musikaliska bana började med att jag ville stå på scen, sedan kom låtskrivandet. Nu vill jag tro att jag blivit bättre på båda delarna. Med skivor kan man gå tillbaka och lyssna igen, med levande musik är det lite svårare att bedöma vad som är utveckling.
Hon förklarar att högstadiet var en formande tid för henne musikaliskt.
– Jag hade en svinbra musiklärare på högstadiet som sa "det är klart du får stanna några timmar om du vill spela in en demo". På skolavslutningar var jag med och arrangerade låtar. Han såg mig och gav mig mycket tid.
Från punk till pop
Även om Marit för många är förknippad med popmusik så var det punken som blev hennes introduktion till musiken.
– Jag upptäckte punk och då sänktes tröskeln enormt. Jag är uppvuxen på landet långt innan internet så jag fick gripa efter halmstrån. Jag och min syster hittade filmen Sid och Nancy. Då tror jag att det såddes ett frö, säger hon.
Under 1992 började hon sjunga och spela gitarr i det Västerås-baserade punkbandet Candysuck. Bandet bestod då även av Nettis Wisén, Nathalie Stern, Maria "Pez" Sahlin och Anna-Lena Carlsson. De debuterade på Birdnest Records 1995 med EP:n Kill Your Boyfriend!?
– När jag gjorde entré med bandet var vi nästan alltid ensamma tjejer. Ibland hittade man några tjejkompisar, men det var som att hitta enhörningar. Vi har kommit långt, men vi har fortfarande en lång väg kvar att vandra.
För att ge tjejer mer plats i musiken och bidra till nätverkande mellan kvinnliga artister tog Marit initiativ till musiklägret Popkollo tillsammans med föreningen Rockparty på Hultsfredsfestivalen 2003. Sedan 2006 arrangeras Popkollo på mängder av orter som alla är kopplade till Riksorganisationen Popkollo. Lägren riktar sig till tjejer och transpersoner i åldern 12-18.
– Vad vi påverkat i det stora hela är inte bara att många deltagare fortsatt spela utan även att vi skapat en mötesplats för de som redan är aktiva. De lägerledare vi har ska vara aktiva och spela på festivaler och spela in skivor. De är främst tänkta som inspiration till deltagarna men en bieffekt har blivit att de också träffat varandra och skapat saker tillsammans.
Den kreativa processen med att skapa tillsammans är något Marit kan sakna från sin tid med Candysuck.
– De senaste sju åren har jag försökt starta band igen, men det är svårt för alla har sitt. Det finns något fantastiskt fint med den kollektiva dedikationen i ett band. När jag blir pensionär kanske jag startar ett band igen.
För närvarande är det dock fokus på solokarriären, vilket varvas med familjeliv. Hon har åttaårige sonen Marius från en tidigare relation och den 30 juni i fjol fick hon dottern Juni med musikern Johan Neckvall.
– Nu skriver jag låtar mellan blöjbyten och bokar studiotid när jag får en lucka. Sedan får man ta det därifrån. Förhoppningsvis lyckas jag skrapa ihop tillräckligt med låtar för att släppa ett nytt album.
Marit debuterade som soloartist på Hultsfredsfestivalens demoscen under 2001. Året efter släppte hon debutalbumet 3.00 A.M. Serenades på sitt egna skivbolag Sugartoy Recordings. Det fick ett varmt mottagande och resulterade i ett skivkontrakt med Sony BMG, som gav ut albumet på nytt året efter. Det var dock med andra albumet Baby Dry Your Eye 2004 som hon kastades in i rampljuset på riktigt.
– Jag kan ju helt klart se att en skiva gått lite bättre, och det är den andra skivan. Jag märker att den senaste också har hittat sin publik, men det kan inte riktigt mäta sig med hur det är att vara DEN artisten DET året, säger hon.
– Jag headlinade allt och det skrevs rubriker om det mesta jag tog mig för. Det är lite frustrerande. Man kan känna "men vad fan, spelar det ingen roll vad jag gör nu?"
Det senaste albumet Molnfabriken släpptes 2016 och är hennes första på svenska. Materialet började märkligt nog bubbla upp till ytan när hon bodde i New York.
– Jag började skriva svenska låtar när jag var gravid med min första och då tänkte jag att det nog skulle bli Sverige ett tag. Så det låg nog undermedvetet, säger hon.
– Jag har spelat mycket i USA och känt den där känslan av direktförståelse, den där instinktiva reaktionen när man hör något på sitt modersmål. Den känslan vill jag åt.
Hon förklarar att språket påverkar personligheten och klangen.
– Jag tycker att jag hittar en bättre klang på svenska. Man har övat sin mun och sin kropp på det ett helt liv. Det blir en helt annan klang och intervall i låtarna.
Utöver sin solokarriär är Marit även låtskrivare och kompositör inom bland annat teater.
– Jag har skrivit mycket musik vid sidan av mitt eget. Det har blivit mycket teatermusik. Jag är inne på tre pjäser och i höst blir det två till.
I en av höstens pjäser ska hon själv stå på scen. Föreställningen heter Hur man lever och spelas på Västmanlands teater tillsammans med Andreas Kullberg, som även är hennes medmusikant under spelningen i Karlstad.
"Känns så fint"
Marit förklarar att hon känner en enorm stolthet över det hon gör och att hon kan kalla musicerandet sitt yrke.
– Imorse frågade mitt äldsta barn "var det ikväll du skulle spela?" Det känns så fint att säga att man är på jobbet med publiken och spelar egna låtar.
Hur ser det ut framöver då?
– Min ideala tillvaro är att få göra en pjäs om året och göra min egen musik vid sidan av. Det är ett så skönt avbrott att göra musik på beställning. Man går ned i sin gruva och skrapar fram något som gnistrar ur berget. Sedan är det regissören som säger ja tack eller nej tack. Det är skönt att ha den mixen. Man hittar byggstenar som man kan ta in i sin egen musik.