Känns större än allt annat

Krönikor
PUBLICERAD:
“Det finns så många orsaker till barnlöshet”, skriver Tim Sterner.
Foto: Tim Sterner

När man får reda på att man ska bli förälder så känns allt annat plötsligt ganska ointressant. Jag har skapat saker under merparten av mitt liv. Allt från skrivna alster till fotografier, illustrationer och filmer. Men allting bleknar vid sidan av vår första ultraljudsbild.

Hur stolt jag än må vara över mycket av det jag skapat genom åren så kan det inte mäta sig med att skapa ett liv. Mitt barn kommer att vara mitt livsverk. Det där fulländade verket som kommer lämna störst avtryck.

Sedan 20 maj har jag känt till din existens. I skrivande stund är du inte större än en citron. Ändå känns du större än allt annat.

Jag tar dig inte för givet. Du är allt annat än en självklarhet. För drygt tre år sedan gjorde vi en fertilitetsutredning för att ta reda på varför det aldrig blev vår tur att kalla oss föräldrar. Din mamma fick diagnosen PCOS, Polycystiskt ovarialsyndrom. Det resulterar bland annat i att äggen inte släpper som de ska. I stället för tolv ägglossningar per år har din mamma närmare två, vilket gör det hela ganska svårt.

Specialisten dömde i princip ut oss och sa att det inte skulle gå på naturlig väg. Det var ett tungt besked, men jag gläds ändå åt det nu i efterhand, för det gjorde överraskningen desto större.

Nu finns du. Det är en så svindlande tanke att du växer i din mammas mage just nu. Medan jag skriver de här raderna växer du där inne. När det sköljer över mig blir orden suddiga. Du skakar om hela min värld utan att ens veta om det.

Om det är något jag lärt mig av den här resan så är det att man aldrig ska fråga ett barnlöst par när de tänkt skaffa barn. Det finns så många orsaker till barnlöshet. Både frivilliga och ofrivilliga. Vissa vill helt enkelt inte ha barn, och det är inget man ska behöva stå till svars för. Andra vill verkligen ha barn, men kan inte. Av en eller annan anledning.

Oavsett om det är frivilligt eller ofrivilligt så vill man inte att folk ska sätta press. Speciellt inte om man som i vårt fall har fått kämpa i flera år. Det är en känslig och skör process, inte minst mentalt. Om någon då sätter ytterligare press kan det bli droppen som får bägaren att rinna över.

Vi har tack och lov varit ganska förskonade från denna press. Det finns andra som inte kommer lika lindrigt undan. Å deras vägnar vill jag uppmuntra alla att tänka ett steg längre innan ni pressar på.

I detta nu finns det säkert flera par som genomgår samma utredning vi gått igenom och som går med samma klump i magen. Fel sorts klump i magen. Er resa är er resa, men jag vill bara säga att jag känner med er. Jag har suttit i de där väntrummen med fuktiga handflator på skakande knän. Jag har stått i labbet med provrör och undrat om det är mitt fel. I slutändan är det ingens fel. Oavsett vem felet ligger hos rent biologiskt så är det ingens fel. Det är en gemensam kamp.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.