Semestertider råder och Värmland står i sin vackraste blom. Och med det kommer tusentals turister till Långflon i norr och Gaperhult i söder.
Många besökare är norrmän men väldigt många är också från vårt eget land och dess större städer. Alla sommargäster är förstås lika välkomna oavsett varifrån de kommer - och inte minst de miljoner kronor som spenderas på restauranger, lanthandlarbutiker och stuguthyrning.
Men lagom till augusti har de flesta, likt våra svalor och tärnor, flugit vidare till mer gynnsamma områden. Men vi är kvar. Karlstadsborna är kvar och de som bor ute på landsbygden är kvar. Dessa landsbygdsbor, som ser till att de lyser i fönstren om vintern och fortsätter att betala in höga kommunalskatter så att välfärden fungerar när sommargästerna är här med bålgetingsstick och stukade tummar.
Man hoppas, åtminstone när det gäller våra svenska besökare, att de tar med sig insikten att det inte alltid råder sommarsol och fågelsång på den värmländska landsbygden. För det har blivit allt svårare att leva ute på landet. Klyftan mellan stad och land tycks djupare än någonsin. För några decennier sedan fanns en idé om att hela landet skulle leva, eller åtminstone försöka överleva – även om det så sker med visst livsuppehållande bistånd. Riktigt så är det inte idag. Urbaniseringen, det vill säga inflyttningen till storstäderna, är fortsatt hög och hos riksdag och regering finns det en viss insikt om vad som sker men desto mindre kraft att verkligen försöka bromsa upp utarmningen av landsbygden.
De höga bränslepriserna i kombination med en usel kollektivtrafik och långa avstånd till relevanta arbetstillfällen låser fast många vid en visserligen vacker hembygd, men där det är svårt att få ekonomin att räcka till. Friheten att kunna välja var man vill bo och vara säker på att man har en likvärdig tillgång till skola och sjukvård som alla andra skattebetalare är inte längre självklar. Nedmonteringen, ofta omdöpt till centralisering och kostnadseffektivisering, har gått långt på många håll. Medborgarskapet och dess förmåner fördelas helt enkelt inte jämlikt längre.
Det ser annorlunda ut i Norge. I vårt västra grannland har man anpassat politiken så att folk bor kvar, även i små glesbygdskommuner. Och det handlar inte bara om oljepengarna. Redan innan man hittade olja fanns det en tydlig politisk inriktning med vad stortinget ville med den norska landsbygden – den ska frodas och vara befolkad. Så vad är hemligheten? I Norge styr kommunerna till exempel över sina naturtillgångar. Det betyder att vattenkraftskommuner får behålla en stor del av intäkterna från kraftproduktionen – det fullkomligen regnar miljoner över dem. I Sverige behåller staten och kraftbolagen intäkterna. Differentierade arbetsgivaravgifter är en annan norsk framgångsfaktor – det är helt enkelt mycket billigare för norska företag att anställa ute på landsbygden.
Om hela Värmland ska leva krävs det ett rejält omtag i riksdagen kring landsbygdspolitiken.
Man får hoppas att sommarens gäster återvänder till städerna med en förståelse för vårt landskaps många utmaningar. Ju större samsyn mellan stad och land, desto lättare att driva igenom reformer som stöttar de som lever bortom allfarvägarna.