Avslappnad med en Aperol

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Snubbar och öl på uteserveringen är inte Magnus melodi. Han skulle hellre hänga med tjejerna och sippa på en aperoldrink, det verkar roligare.
Foto: Christine Olsson/TT

Jag sitter på kontoret och luktar gårdagens uteserveringsvistelse. Trots att det har gått några timmar nu har jag fortfarande, tyvärr, sällskap av tjeckiskt pissöl i systemet, en något sträv jordnötstunga och en längtan efter någonting större. Det är nämligen alltid med dubbla känslor, och dubbla hakor, som jag lämnar de där inglasade och infravärme-inramade samkvämen. Anledningen? Jag är helt enkelt inte helt bekväm där – av många anledningar, där den största stavas socialt vuxenskav.

Jag umgås nämligen, som jag tidigare påtalat i den här spalten, helst i sidled med andra människor, speciellt med män. Jag spelar golf med folk i fritt fallande 40-årskris, pratar ut i bilar på väg mot nya möjligheter och tittar på fotboll i mörka rum där endast könsord, domaromdömen och gutturala läten i samband med målchanser bryter tystnaden. Jag säger inte att min tillvaro utanför kärnfamiljens trygga väggar är den bästa tillvaron, men det är i alla fall min och jag känner mig hemma där.

På uteserveringarna råder andra regler. Där umgås vi, intensivt, och det suger musten ur mig. Att sitta, öga mot öga, och föra innerliga samtal med andra män, i alla fall med dem som inte är i min absolut närmaste vänkrets, är ett Sisyfos-arbete som alltför ofta utmynnar i en subtil, om än standardiserad, kukmätartävling om vem som har lyckats bäst i livet, speciellt efter några öl. Det ger mig ingenting, förutom möjligen ångest.

Men det finns tröst att få, även om lösningen stundtals känns ouppnåelig. När jag tittade mig omkring igår såg jag nämligen ljuset. Jag talar såklart om kvinnorna, ivrigt och engagerat samspråkandes med sina väninnor. De ser alltid så avslappnade ut, tillfreds med sig själva, folkmassan och väninnan på andra sidan borta. Jag hyser stor kärlek till kvinnosläktet varenda gång våra vägar korsas ute på kroggatan under sommarmånaderna. Jag är sommarkär i er alla, fast inte på något creepy sätt. Ni är solkyssta och härliga med solglasögonen uppe på huvudet lite så där nonchalant. Medan jag svettas i alla kroppsöppningar i mitt miserabla soffhörn ser ni så svala ut att jag flera gånger har lekt med tanken på att prova min sambos tunikor nästa gång det blir läge.

Vad pratar ni om? Varför ser ni så lyckliga ut? Får vi sitta med och bara lyssna om vi lovar att vara helt tyst och inte mansplaina (de som kan) om någon jävla IPA från Butan? Eller är ni lyckliga för att vi män just sitter i ett hörn i våra fjantiga ankelstrumpor och det enda ni tvingas stå ut med är våra stirrande och lite ledsna ögon? Jag vill verkligen veta – helst innan sommaren är förbi.

Hör av er! Jag ser nämligen en win-win här. Det finns inte mycket jag kan här i världen, men jag är ganska bra på att roa kvinnor runt ett bord. Jag gillar Trinny & Susannah, älskar cider, kan spela introt till de flesta Lars Winnerbäck-låtarna och jag tycker om att vika tvätt. Dessutom är jag inget hot eftersom jag är lycklig med sambo och småbarn OCH eftersom jag är tunnhårig och har en fontanell som syns från Google Earth.

Allt jag vill är att sitta med er en stund och känna mig som en del av er avslappnade Aperol-värld. Snälla?

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.