Min semester har kommit till sitt slut, och jag känner mig inte det minsta utvilad. Man inser verkligen hur energimässigt eftersatt man är då drygt en månads ledighet inte räcker.
Men jag kan inte klaga på semestern i alla fall. Den har haft många ljuspunkter. Jag har bland annat haft äran att agera bröllopsfotograf. Under den sista helgen innan första arbetsveckan gifte sig nämligen min sambos yngsta lillasyster.
Vigseln hölls i Gräsmarks kyrka, och jag måste nog påstå att det är en av de finaste kyrkorna jag besökt. Inte enbart kyrkan i sig, utan även läget precis vid vattnet. Oerhört vackert. Bortsett från en detalj. Myggen.
Jag har gjort en skadebedömning nu i efterhand och tappar räkningen när jag går igenom alla bett. De förde med sig en näst intill utomvärldslig klåda. Jag tackar gudarna för hydrokortison. Annars hade jag nog varit ett vandrade sår på kontoret nu.
Som tur är lyser solen med sin frånvaro just nu så jag kan komma undan med att inte visa mina trasiga ben i shorts.
Det har inte bara varit ljuspunkter under semestern. Som gnällig svensk är det ju ändå tradition att klaga också.
Vid tretiden den 8 juni drog en tromb genom en del av stan. Jag och min sambo såg uppifrån Rudsberget när den drog in. Kort därefter fick jag ett skärrat telefonsamtal från min mamma. Hon hade varit hos min mormor när flera träd rasade in i trädgården.
Det var ett träd ute vid vägen som slets upp och rev med sig några träd på mormors tomt. Det såg ut som något från en katastroffilm. Man kunde följa vägen som tromben tagit över tomten. Det låg bark och flisor på andra sidan huset.
En annan tråkig händelse under semestern hände ganska nyligen. När vi skulle på bröllopet så bodde vi hos min sambos pappa i Torsby, och på förmiddagen innan bröllopet hittade jag en av hans katter död under yttertrappan.
Det gjorde fruktansvärt ont i en kattälskares hjärta kan jag säga. Jag såg henne vid liv senast dagen innan. Jag vet inte riktigt vad som hände. Helt plötsligt låg hon bara där helt stel. Inga tecken på skador. Hon såg ganska fridfull ut.
Även om det är naturligt att djur ofta drar sig undan när de känner att det är dags, så känns det ändå så sorgligt att behöva dö ensam så där. Under en trappa. Så nära huset. Jag blir ledsen när jag tänker på det.
Det blev ett mörkt moln på himlen under en annars väldigt vacker dag. Livet är allt märkligt. Men det är väl också därför det är speciellt. Inget ont utan gott och inget gott utan ont. Jag vet förvisso inte vad för gott myggbetten har lett till, men de gav mig ändå något att skriva om. Så tack för stoffet, myggjävlar!