På fredag väljer Liberalerna Nyamko Sabuni som ny partiordförande efter att Erik Ullenhag dragit tillbaka sin kandidatur.
För egen del har jag inte något aktivt engagemang hos Liberalerna men har genom tidigare uppdrag hos partiet kunnat följa dess inre liv på mer eller mindre nära håll under de senaste tjugo åren. Partiledarstriden är något som jag följt lite extra och då med tydliga personliga sympatier åt Erik Ullenhags kandidatur. Det som många medlemmar hoppades skulle ha blivit ett värdefullt tillfälle att diskutera partiets framtid – i form av ett tydligt ideologiskt avstamp inför 2022 – har dessvärre gått Liberalerna om intet. Debatten på sociala medier har varit het och de många påhoppen liknar inget annat jag sett inom den liberala rörelsen.
Hela cirkusen har i stort snurrat kring de rådgivande medlemsomröstningar som genomförts på vissa håll i landet och som gett Nyamko Sabuni ett visst övertag mot Erik Ullenhag. Trots att en majoritet av medlemmarna inte röstat och trots att medlemsröstningarna enbart är rådgivande har Nyamko Sabunis anhängare drivit på för att omröstningarna ska anses tvingande. The winner takes it all har varit kamprefrängen och medlemmar som röstat på Erik Ullenhag har känt sig överkörda. Upproret kom förstås snabbt.
– Till syvende och sist är det ändå så att ombuden är fria att rösta som man vill. Det är kanske det som är den tyngsta kritiken av allt det som pågått nu, att man försöker bakbinda och sätta munkavle på valda ombud, berättade den skånska riksdagsledamoten Tina Ackeoft (L) för Sveriges Radio.
Det är aldrig bra när partimedlemmar känner sig tilltryckta av sina egna. Men det blir sorgligare. Sabuniförespråkarnas misstro mot de självständiga ombuden och processens gång har samtidigt tagit sig uttryck genom att några framstående profiler, däribland riksdagsledamoten Arman Teimouri (L) från Karlstad, tidigt krävt att motkandidaterna skulle dra tillbaka sina kandidaturer och låta Nyamko Sabuni bli vald utan motstånd.
Ingen valfrihet och samtidigt ett förlorat tillfälle att diskutera partiets ideologiska vägval med alla landets delegater närvarande. Lite som en kinesisk partikongress, alltså.
Och så blir det också. Under tisdagen valde Erik Ullenhag till sist att dra sig tillbaka och fredagens landsmöte väntas därför bli ganska odramatiskt. Ullenhag upplevde att stödet inte var tillräckligt stort men tillägger också att splittringen inom partiet skulle ha fördjupats ytterligare om han stått fast vid sin kandidatur. Det om något säger en hel del om hur förgiftad debatten varit inom Liberalerna. Och att näthat lönar sig i en politisk maktkamp.
Försoningsarbetet blir Nyamko Sabunis första och viktigaste uppgift. Hon måste kunna samla och leda två fraktioner där den ena är djupt besviken och den andra segerrusig. Inom bägge flankerna råder det fortsatt delad mening om vilken väg och vilken profil det gamla partiet ska ha i ett nytt och okänt politiskt landskap.
Framtiden är som alltid ett oskrivet blad men imorgon fredag vänder det 85-åriga partiet inte bara sida utan påbörjar ett helt nytt kapitel i den svenska liberalismens historia.