Det naturligaste i världen

Krönikor
PUBLICERAD:
Amning är det mest naturliga i världen, men ett par bröst i kapprummet på förskolan fick ändå 43-åriga Magnus att tappa fattningen.
Foto: Hasse Holmberg / TT

Jag är 43 år nu och det finns ingenting att göra åt den saken. Låt oss vara ärliga för en stund, kroppsligt sett är jag i förfall. Om jag vore en båt skulle jag heta Titanic, ett luftslott till skrytbygge med hål som ställer till problem, både för mig själv – och i förlängningen även för min omgivning.

På senare tid har jag exempelvis börjat få torra fläckar i ansiktet. När jag i smyg tar min sambos dyra krämer och smörjer mig runt ögonen så inser jag att jag kanske aldrig kommer älska med någon annan än mig själv från och med nu. I skrivande stund hänger det någon slags lös hud från ena ögonlocket och jag är en motgång ifrån att föra mig som Quasimodo. Det enda som har hållit humöret uppe på acceptabel nivå mot slutet är att jag känner mig stark rent mentalt. Jag är vuxen och ingenting rubbar mina mogna cirklar. Jag är en balans – sedan sprang jag in i en kvinna som ammade i kapprummet.

Ja, jag vet. Det är det naturligaste i världen ET CETERA. Men faktum kvarstår: DET VAR BRÖST i kapprummet– och jag fick dem rakt i ansiktet. Jag fick en utomkroppslig upplevelse, och handlade därefter. Jag knuffade, omotiverat, in min son i en slags skamvråposition . Därifrån slet jag av honom regnstället samtidigt som jag försökte föra en någorlunda normal konversation med kvinnan i fråga. Åsynen av sin far, felvänd och med kaninpuls pratandes, kommer antagligen att ge min son mentala ärr som kommer träffa honom som en bumerang i de äldre tonåren någonstans.

Döm mig för fan inte, jag gjorde mitt bästa. Jag älskar bröst. Jag flyttade delvis hit på grund av bröst och jag har älskat alla som har korsat min väg. Många är långa och svåra att fånga, många syns inte men finns ändå, och det uppskattas, det ska ni veta. Bröst i Värmland är som potatis i Idaho, en till synes aldrig sinande naturkraft. Jag älskar bröst så mycket att jag till och med har odlat egna sedan jag fyllde 40 (något som i helgen visserligen plågade mig en aning under stadsloppet, men det är en annan historia som jag hoppas kunna få sport-bh-sponsring på).

Spola till:

På vägen ut korsas våra vägar igen. Hon har kläder på sig nu och det underlättar. Precis när jag fått tillbaka fattningen så händer det som alltför ofta händer mig. Jag panikhandlar. Som när Staffan Dopping sa ”kryptonit i fittan” istället för kryptonit i fickan. Som när Petra Nordlund sade ”Bertil Falukorv” istället för Bertil Karlefors. Som när kvinnan i mitt liv sade ”Pingisslidan” istället för Pingisligan i direktsändning. Vi är MÄNNISKOR, jag ÖVERTÄNKTE och när jag i en vänlig gest några sekunder senare öppnade grinden för kvinnan i fråga (och för all del även för hennes bebis i famnen) hör jag mig själv säga: ”Bäst jag öppnar, du har mycket att kånka på!”

Ridå.

Jag måste flytta härifrån nu. Tack till alla som har läst.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.