Kåseri: Oväntat besök

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Tolver
Plats för dramat är Snättringe, en förort söder om Storstockholm.

Det är sent på kvällen en septemberdag 1974. Glesa snöflingor faller rogivande som dun över villasamhället, och i huset Gräsvägen 24 sover Valle och Gudrun efter ett gemensamt träningspass på Avan Training Club.

Plötsligt vaknar Gudrun. Hon föser håret från ansiktet och hasar sig upp i sittande. Lyssnar intensivt. Lämnar sedan sängen och barfotatassar över golvet fram till fönstret. Där för hon försiktigt gardinen åt sidan så att hon kan kika ut mellan spjälorna på persiennen.

Hon sveper med blicken över gräsmattan fram till växthuset och de båda rönnbärsträden. Fortsätter spaningen förbi barnens klätterställning och bort till de tre soptunnorna i sitt förvar i andra änden av tomten. Där fastnar blicken.

Gudrun gav ifrån sig en flämtning och återvände till sängen, tassande med små ljudlöst studsande steg.

– Vakna Valle, vakna! väste hon och skakade sambon i axeln.

Valle slog upp ögonen mitt i en snarkning.

– Rrrr- va...Vadå, vad är det...?!

– Där är någon med en hund! Fattaru...någon är vid soptunnorna! Jag hörde hur det skramlade.

– Det är väl grannens katt, mumlade Valle halvsovande.

– En katt skramlar inte. Inte heller går den på två ben och i sällskap med en stor hund!

– Kanske drömde du något, föreslog Valle.

– Skärp dej nu, du måste ut och kolla...Annars ringer jag polisen!

– Skulle jag gå dit och slå ner killen, för det är naturligtvis en kille, kommer hans försvarsadvokado att påstå att jag använt mera våld än vad situationen kräver, och så buras jag in för misshandel medan killen går fri.

– Skryt lagom!, sa Gudrun. Du törs bara inte!! För övrigt heter det advokat och inte advokado.

– Skit samma! Så det är vad du tror om mej? Att jag inte törs! Med en arg fnysning kastade Valle undan sängkläderna, klev ur sängen och krängde morgonrocken över pyjamasen så att den statiska elektriciteten sprakade och gnistrade i fodret. Sedan gick han gick ut i köket och beväpnade sig med en stekpanna.

– Måste du gå ut, sa Gudrun med plötslig oro. Vem vet, kanske bussar han hunden på dej. Och vad ska du med stekpannan till?...Nu ringer jag polisen!

– Du gör såfan heller. Jag måste först ge killen en chans att förklara sej.

Valle gick ut i tamburen och tände utebelysningen. Plötsligt badade verandan och hela trädgården i ljuset från ett uppbåd av seriekopplade lampor och strålkastare. Valle fortsatte ut på verandan, hållande stekpannan gömd bakom ryggen.

Gestalten utanför soptunneförvaret blev obeslutsamt stående, tagen med överraskning. Det var mycket riktigt en man med en hund. Den senare kom omedelbart skuttande över gräsmattan, kärvänligt viftande på svansen. Det var en elegant hund med tät och blank svart päls.

– Vad heter den? frågade Valle för att lugna ner situationen.

– Pardon? Do you speak english?

– Yes, sa Valle. What do you do in our garden?

– Jag ska förklara, sa inkräktaren med ett oväntat skratt.

Han kom fram till verandan, kopplade hunden och slog sig sedan ogenerat ner på en av verandans rottingstolar. Valle stirrade förbryllad på mannen. Det var något så häpnadsväckande bekant med honom.

Gudrun hade hade följt händelseförloppet genom fönstret och kom plötsligt ut med en kappa slängd övet nattlinnet. Hon slog sig ner vid trädgårdsbordet men sa ingenting.

– Min sambo, presenterade Valle. Men var vänlig förklara vad du gör i vår trädgård mitt i natten. Sedan undrar man ju också hur du klarar av att vara så på pricken lik president Nixon.

Besökaren gav till ännu ett ihåligt skratt, kliade sig ovanför överläppen och slutade genast skratta.

– Shit, utbrast han. Så det var därför du kände igen mej. Jag har tappat lösmustaschen. Den brukar annars vara fullt tillräcklig som förklädnad, eventuellt kompletterad med en hatt med vida brätten. Jag har tidigare ett par gånger besökt ert vackra land utan att bli igenkänd.

Valle tappade hakan.

– Så det är president Richard Nixon jag har äran att -?!

– Expresident, noga taget, rättade Nixon honom. Som ni säkert känner till lämnade jag ämbetet för drygt en månad sedan. 'Watergateaffären' och allt det där...Min lättnad efter avgången är obeskrivlig, believe me.

– Kan vi gott föreställa oss, inflikade Gudrun. Nixon fortsatte.

– Pat, min fru således, bestämde oss för att unna mej en rejäl semester på något lugnt ställe. Valet föll på Sverige, närmare bestämt hos min kusin här i Huddinge. Han heter Mick Holsen och är bankchef i centralorten. Meningen är att vi ska tillbringa ett par veckor tillsammans i fjällen.

– Men i kväll har har ni inte kommit längre norrut än till våra soptunnor, sa Valle med snabbt avtagande respekt. Och så detta med den egendomligt joddlande hunden...

Nixon klippte nervöst med de trötta ögonen. Jag tror jag vet vart mustaschen har tagit vägen, sa han. Hunden här heter Basse och är inte min utan Micks. Det är en mycket speciell hund av rasen Basenji, vars mest påfallande kännetecken är att hundarna inte kan skälla. Däremot älskar Basse sin familj, dit den räknar även mig. Just när vi skulle gå ut passade hunden på att slicka mej om nosen, och utan att jag märkte det slickade han bort lösmustaschen. Det är vad jag tror. Kanske svalde han den.

– Strange, sa Valle. Men vad gjorde mr Nixon i trädgården?

– Dit kommer jag nu, sa Nixon inte utan en viss munterhet. Kusin Mick har vissa akuta besvär med magen, så jag tog på mig uppgiften att kvällsrasta Basse.

Hunden lystrade genast till sitt namn och flög upp på benen med ett joddlande läte.

– Strax, Basse, vi ska strax gå, sa Nixon och fortsatte.

– Jag var alltså ute och gick med hunden. Just när vi kommer förbi här kilar en råtta tvärs över gatan och in under häcken till er tomt. Basse reagerade instinktivt och kastade sig med våldsam kraft efter bytet. Kopplet slets ur min hand och försvann med Basse in genom häcken.

Jag följde naturligtvis efter men valde grinden och hann lagom se hunden slinka undan in bland soptunnorna där han sniffade runt efter råttan. I samma veva tände du utebelysningen, så nu när ni vet allt om mina nattliga bestyr, kan jag kanske få fortsätta rasta hunden nu?

Nixon stoppade handen i kavajfickan och fiskade fram en reservmustasch som han placerade under näsan. Sedan vände han sig till Valle.

– Mr expresidenten återställd till mr anybody. Jag vore tacksam ifall detta fick stanna oss emellan. Gud vet vilket rabalder som skulle uppstå ifall saken blev känd! Och jag är naturligtvis tacksam för att du avstod från att använda stekpannan som du håller gömd bakom ryggen! Good night.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.