Jag - en badkruka?

Krönikor
PUBLICERAD:
Gunvor sand Edwall har kommit över sin rädsla för kallt vatten och badar även i 15-gradigt vatten, skriver hon i veckans krönika.
Foto: Roald, Berit
Jag har alltid tyckt om att bada – i synnerhet utomhus. Eftersom jag växte upp vid en sjö tillbringade jag mycket av min barndoms somrar i vattnet, och att kunna simma var ju helt nödvändigt, vilket jag lärde mig vid fem års ålder.

Sju meter sa pappa att det var mellan bryggan och den där bra stenen, som man kunde stå på, och det var vad jag klarade av den sommaren. De följande somrarna bättrade jag på min simkunnighet rejält, och det var inte många dagar under sommarloven som var badfria. Ett par varma somrar hade vi i slutet av femtiotalet, men sextiotalets första somrar minns jag som regniga och kalla. Men badade – det gjorde jag i alla väder. Tills jag var blå om läpparna och vit om fingrarna.

När sjön därhemma på grund av föroreningar från pappersindustrierna i sjösystemet inte längre gick att använda som badsjö, tog min bästis och jag ofta cykeln till en annan sjö - ett typiskt tonårstillhåll, eftersom det inte fanns någon badstrand utan bara en brygga ut i det djupa. Lite spännande var det också, för där kunde vi träffa killar som vi aldrig hade sett förr. Men ibland gick vi i stället stigen genom skogen till en trolsk, djup tjärn, och då var det andra sensationer vi var ute efter: ensamheten och det klara, grönskimrande vattnet som gav oss svindel vid åsynen av sjöbottnen långt, långt där nere.

Som småbarnsmamma bodde jag nästan på badstränder av olika slag under sommarmånaderna, men nu hade jag blivit lite fegare: visst badade jag i ganska kylslaget vatten ibland men kom lika fort upp som i, och för att jag överhuvudtaget skulle hoppa i krävdes sol och en lufttemperatur på över tjugo grader. Men mina barn betedde sig precis som sin mor hade gjort i sin barndom och utvecklade nästan simhud mellan tårna.

Sen hände något, när jag var runt femtio. Jag blev en badkruka. Fortfarande älskade jag att simma, men nu krävdes det minst tjugo grader i vattnet för att jag ens skulle komma på tanken att ta ett dopp. Kallare vatten förorsakade hjärtsnörp, och jag var övertygad om att jag skulle dö, om jag badade i kallt vatten. Och på det viset trodde jag att det skulle förbli. Badkruka för evigt. Dystert, mycket dystert. Men för några år sen upptäckte jag en gång att jag hade badat i sextongradigt vatten, när jag trodde att det var över tjugo, och jag hade överlevt. Hjärtsnörpet var borta. Och jag kände mig som barn på nytt.

Numera badar jag kort och intensivt i femtongradigt vatten, om det är varmt i luften. Årets badpremiär gick av stapeln på nationaldagen. Vår badtermometer i båten visade tretton och en halv grader. Jag badade. Den digitala vid bryggan visade knappt tolv. Och jag badade en gång till!

Troligen hängde min kallvattenskräck ihop med klimakteriet. Om detta livsskede finns mycket att skriva. Men det är en helt annan krönika.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.