Ingenting var någonsin bra nog

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Men om eleven presterar bra på lektionerna, har bra betyg och ett socialt umgänge i skolan så finns det ingen som helst anledning till att kommentera personlighetsdrag, anser Tim Sterner.
Foto: JESSICA GOW / TT

Min mamma hittade nyligen gamla omdömen från min skoltid. Det var ingen rolig läsning. Inte så mycket på grund av min insats eller mina resultat, utan snarare på grund av de personangrepp jag fick utstå.

Nästan samtliga lärare kommenterade konstant att jag var för tyst på lektionerna, att jag inte pratade tillräckligt mycket. Jag presterade alltid bra, men av någon anledning var de mer intresserade av att bedöma min personlighet.

Om man inte presterar bra så ska lärarna och föräldrarna naturligtvis identifiera orsaken. Det kan vara allt från dyslexi och dyskalkyli till koncentrationssvårigheter och gammal hederlig lathet.

Men om eleven presterar bra på lektionerna, har bra betyg och ett socialt umgänge i skolan så finns det ingen som helst anledning till att kommentera personlighetsdrag.

Det faktum att jag inte pratade mycket på lektionerna borde inte ha överskuggat min prestation. Men det gjorde det. Jag kunde aldrig glädjas åt att jag fick bra resultat för det fanns alltid ett MEN som kastade en stor skugga över stoltheten. Jättebra MEN du behöver prata mer. Jättebra MEN du borde räcka upp handen mer.

Ingenting man gjorde var någonsin bra nog. Det gick inte att vinna. Speciellt inte mot min högstadielärare i svenska och engelska. Jag fick känslan av att han hade bestämt sig för att göra vardagen till ett helvete för mig. Det var lite extra nedslående eftersom svenska och engelska alltid varit de ämnen jag kunnat skina i.

Han kanske slutligen insåg vilken oengagerande lärare han var, för så småningom hoppade han av för ett politiskt uppdrag. Tyvärr var det efter min högstadietid, så jag kunde inte ens glädjas åt det. Men det gav ändå någon form av tröst att det blivit en dålig lärare mindre i skolan.

Om man inte kan lyfta varje elevs individuella styrkor och erkänna dem så ska man inte vara lärare. Värmländske humorprofilen Hampus Hedström släppte nyligen sin biografi Det skolan inte lärde dig där han bland annat beskriver sin skolgång med dyslexi och dyskalkyli.

Lärarna såg honom aldrig för hans styrkor, utan belyste bara hans svagheter. Hans räddning blev att hitta lärare utanför skolan som kunde ta de extra stegen. Jag kan verkligen relatera.

Man ska dock inte bara omge sig med Ja-sägare som håller med en om allt, för det är lika destruktivt som motsatsen. Men man behöver motiverande människor runt sig som inte bara stirrar sig blinda på en specifik egenskap.

När jag fick i uppgift att utvärdera min högstadietid så skrev jag precis vad jag tyckte. Jag höll inte tillbaka. Jag gick in med sågen, så att säga. Jag förklarade att jag skulle bli något, men inte på grund av något jag lärt mig i skolan utan på grund av mig själv. Jag har blivit min egen mentor.