70 – en delbar ålder

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
“Mina ben var fulla av blåmärken och myggbett och skrapsår från cykelvurpor i grus, men snart torkade tårarna och så upp på cykeln igen!“
Foto: Gary Cosby Jr

Trots käcka tillrop om att ålder bara är en siffra eller att sjuttio är det nya femtio, känner jag att det vilar något ödesmättat över att fylla jämnt. Den där övergången från en tiotalssiffra till en annan är inte helt enkel; det tar bra mycket längre tid att vänja sig vid den än att bli vän med vilket annat nytt år som helst och sätter en process – med många tankar om ålder och åldrande – i rullning.

Nej, jag har ingen åldersnoja längre. Men jag funderar mycket över mitt liv, hur det har varit under olika perioder och hur det eventuellt kunde ha gestaltat sig, om jag hade gjort andra val – av yrkesbana, av kärlekspartners, av bostadsort. Om jag hade kommit in på den där skolan som jag egentligen ville. Eller om jag hade kostat på mig den där nya utbildningen i fyrtioårsåldern…

Sjuttio är delbart med 35, 14, 10, 7, 5 och 2. Från tvåårsåldern har jag mitt tidigaste – något traumatiska – minne från när jag trampade i en nylagd cementtrappa vid det hus vi strax skulle flytta in i. Mannen som precis hade avslutat arbetet med trappan blev väldigt arg och lyfte bort mig därifrån. Hårdhänt. Jag förstod inte riktigt varför. Och det nedersta trappsteget hade för alltid fått en liten grop efter min fot.

När jag var fem befann jag mig i en fantastisk utvecklingsperiod; jag lärde mig läsa, cykla och simma inom loppet av några månader. Mina ben var fulla av blåmärken och myggbett och skrapsår från cykelvurpor i grus, men snart torkade tårarna och så upp på cykeln igen! Även sju år var en bra ålder i mitt liv. Äntligen fick jag börja skolan! Nu skulle jag bli en duktig skolflicka! Och jodå, det blev jag – vetgirig och duktig och snabb, och när jag hade blivit tio var jag redan uttråkad, när uppgifterna inte räckte till. Men annars var tio en härlig ålder fylld av äventyr och bokslukande och självständighet och kompisar.

Så blev jag fjorton. Pubertal. Fjortis. Det låter inte så kul, men mina tidiga tonår var ganska problemfria. Jag gick i realskolan, en skolform som passade mig. Jag hade några riktigt bra vänner, ägnade mig mycket åt att läsa och sjunga och spela gitarr. Jag trivdes i mitt liv och min nya kropp, och min Sturm und Drang-period infann sig först i de sena tonåren. Den tiden vill jag inte ha tillbaka och tänker inte heller orda mer om, då sjuttio inte är delbart med något av de åren!

Trettifem – ett av mitt livs viktigaste, lyckligaste och olyckligaste år. Himlastormande förälskelse och svartaste sorg, när min älskade rycktes bort i en förfärlig olycka. Men livet har många överraskningar att bjuda på; knappt två år efter denna tragiska händelse var jag förälskad igen. Och på den vägen är det; nästan halva mitt liv har jag delat med min älskade Anders.

Att åldras tillsammans – det är fint. Och på fredag firar vi min sjuttioårsdag!

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.