Kåseri: Optimisten och pessimisten

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Tolver

Det fanns en gång ett älskat radioprogram som hette Optimisten och Pessimisten. Två herrar talades vid i telefon om alldagliga ting, som de uppfattade var och en på sitt karakteristiska sätt. Den förre satt i Göteborg, den senare i Stockholm. Åren 1938-42 spelades optimisten av Ludde Gentzel, pessimisten av Eric Abrahamsson.

Tio år senare försökte man blåsa nytt liv i programmet. Men nu uteblev gensvaret från radiolyssnarna. Kanhända med all rätt, döm själv. Här återges i varje fall det sista samtalet mellan de båda, utlånat från SVR:s arkiv.

Optimisten: Hejpådejdu! Hur står det till med hälsan och kärleken?

Pessimisten: Värre än nånsin.

Otimisten: Och din fru?

Pessimisten: Sämre än på länge.

Optimisten: Men er hund har väl kryat på sig?

Pessimisten: Inte vad jag kan se. Här om natten kräktes han i en av mina tofflor.

Optimisten: Men du får ändå hålla med om att vi har ena Herrans vackert väder! För visst skiner väl solen även över Stockholm?

Pessimisten: Jobevars, och det fyller mig med farhågor. En så måttlöst vacker försommar kan bara få till följd att det regnar desto mer i juli, just när jag har semester. Det finns en gammal folklig visdom som säger att bästa sättet att framkalla regn är att hänga ut sina lakan till vädring. Riktigt svår torka kan ibland hävas genom att man dukar till fest i trädgården; som alla vet brukar det nästan alltid mana fram en störtskur lagom till huvudrätten…För min personliga del brukar det räcka med min blotta närvaro på en plats. Föreställ dig en badort på Österlen, känd för sitt vackra väder. Före min ankomst har det mycket riktigt vilat ett underbart meteorologiskt lugn över bygden. Men jag har inte mer än klivit ur bilen förrän det uppstår en oro i atmosfären. Från att ha svävat fram dåsiga och rosiga som små putti på en rokokomålning vaknar molnen till liv. De jäser och mullrar och nu är den första åskskrällen bara en tidsfråga. Inom kort faller de första regndropparna… Från den inglasade verandan på ortens hotell får jag se badgästerna tumla upp ur liggstolarna. De samlar i all hast ihop de kringspridda familjemedlemmarna och sitt pick och pack. Sedan panikflyr de upp mot hotellet och hinner ungefär halvvägs innan störtskuren är över dem...

Optimisten: Men käranån, här rör det sig naturligtvis om tillfälligheter. Regnat hade det gjort oavsett om du befann dig på badorten eller inte!

Pessimisten. Tror du ja! Men på de ställen där jag för tillfället inte tillbringar mina semestrar, och det blir ganska många ställen sammantaget, där regnar det inte om man får tro väderleksrapporterna.

Optimisten: Men om det nu skulle så vara att det faller lite livgivande regn över västkusten, så vad gör väl det i ditt fall. Du kan alltid åka hem och spela ett parti schack, eller hur? Det är ju ändå det du helst vill göra på fritiden. För han lever väl fortfarande, Reidar, din eviga schackpartner och trätobroder?

Pessimisten: Nog lever Reidar. Det gör han ju för jämnan. Fortlever på sitt omständliga och segt utdragna sätt. Men så kommer han också från Sursele, där manfolken ska vara bland de sävligaste i hela Skandinavien. Du kan föreställa dig hur det frestar på tålamodet att spela mot en sådan man. Redan i spelöppningen kan Reidar bli sittande som förstenad medan han överväger tänkbara förvecklingar fyra eller fem drag framåt.

Några timmar senare har vi trots allt hunnit ett stycke in i partiet, men så blir det tvärstopp. ”Nu får du väl ändå se till att flytta” ropar jag ute från balkongen där jag sitter och läser Graham Greene medan Reidar grubblar över schackbrädet. ”Mja”, svarar han, ”det här tål att grunna på…” Prick tio på kvällen bryter vi partiet för en fortsättning nästa dag och i värsta fall även dagen därpå.

Optimisten: Det här är lätt åtgärdat: skaffa en schackklocka. Då blir Reidar tvungen flytta för att inte hamna i tidsnöd och oundviklig förlust.

Pessimisten: Reidar vägrar spela med klocka på bordet. Av principiella skäl, säger han. Med tidsbegränsning kollapsar partiet genom att spelarna drabbas av stress. Koncentrationen sviktar och båda gör sig skyldiga till de löjligaste misstag. Även mästarpartier slutar inte sällan i kaos och förnedring. Schackreglerna behöver ändras på den här punkten, påstår Reidar.

Optimisten: En intressant tanke. Det optimala schackpartiet borde kanske få ta all den tid det behöver. Hinner spelarna avlida innan de nått ett avgörande bör deras barn ta över… Men säg mig en sak, vem är skickligast, du eller Reidar?

Pessimisten: Jag är den bättre spelaren men det är nästan alltid Reidar som vinner.

Optimisten (suckande): Det får du förklara.

Pessimisten (allt livligare): Reidar vinner inte på överlägsen spelbegåvning utan på att han sitter och viftar omkring sig med händerna. Det gör mig alltid lika distraherad, och mycket riktigt gör jag förr eller senare ett idiotdrag så att Reidar kan ställa mig schackmatt.

Optimisten (trött): Viftar med händerna, säger du. Varför gör han det??

Pessimisten: Det är en ovana som han utvecklade under sin uppväxt i Sursele. Orten ligger som antyds av namnet i anslutning till vidsträckta träsk och sumpmarker. Ett himmelrike för mygg, med andra ord. Hela sommarhalvåret går Surseleborna omkring och slår avvärjande omkring sig, och hos en del blir det ett kvarstående beteende. Händerna slår och fäktar av sig själva även där det inte finns några mygg. Kan naturligtvis uppfattas som störande av omgivningen, till exempel i en teatersalong. I varje fall är det förödande för motparten under ett parti schack…Jädrans också, nu börjar det just regna ser jag genom fönstret! Det är naturligtvis bara för att jag hade planer på en utflykt till Stockvikl…

Optimisten (livlöst): Låter alltigenom dystert. Vet du vad, jag tror det är bäst vi slutar här innan du fått mig att fullständigt deppa ihop, trots att solen störtskiner över Stockholm med omnejd. Adjö med dig.

Pessimisten (muntert): Du missförstår mig. Jag trivs med att vara dyster. Och glöm inte en sak: just för att jag har så små förväntningar på livet blir jag inte sällan glatt överraskad. Nämligen var gång någonting inte havererar. Vi hörs!

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.