Det krävs mer än en morot

Krönikor
PUBLICERAD:
Jag ville inte vinna tillräckligt mycket. Därför är jag inte friidrottare, skriver Tim Sterner.
Foto: ANDERS WIKLUND/ TT /

Regn övergår i snö som övergår i regn och tv-serien Game of Thrones närmar sig sitt slut. Man kan ju känna sig uppgiven för mindre.

Med bara två avsnitt kvar inser jag att måndagarna snart kommer bli mer tungrodda. Man behöver en morot för att ta sig igenom arbetsveckans första dag.

Vem kom på det uttrycket för övrigt? Hur kan en morot associeras med belöning för människor? Det är ju världens mest omotiverande grönsak. Efter tomat.

Nu kanske jag framstår som en militant motståndare till grönsaker, men så är inte fallet. Jag tycker om morot. Men om någon skulle dingla en morot framför mig i ett försök att boosta min arbetsprestation så skulle jag hellre bita av personens fingrar. Det skulle ge mig mer tillfredsställelse.

Det slår mig att jag är allergisk mot påtvingad motivation. Jag skulle exempelvis aldrig kunna ha en personlig tränare, för det skulle sluta med blodutgjutelse. Jag blir inte motiverad av någon som skriker, tjoar och dunkar mig i ryggen. Jag blir enbart irriterad.

Den enda motivation som biter på mig är den jag själv skapar genom något, som till exempel en bra tv-serie eller något annat som skänker inspiration.

När jag var yngre fick jag höra av mina idrottslärare att jag borde satsa på friidrott. Jag hade en fallenhet för både längd- och höjdhopp men framför allt löpning.

Vid ett tillfälle blev jag uttagen till kommunmästerskapet i 100 meter löpning. Jag fick en perfekt start, men då en tävlande från Hammarö tjuvstartade fick vi göra en omstart. Då var min glöd borta.

Den främsta anledningen till att jag aldrig satsade på friidrotten var för att jag saknade en tävlingsgen och inte motiverades av att vinna.

Jag ville bara slå mina egna rekord. Om jag i processen lyckades slå någon annan så var det bara en stjärna i kanten.

Det faktum att jag var särskilt bra på just löpning var för att jag tyckte om det. Jag sprang aldrig för att slå personen intill utan för att jag tyckte om att springa.

Precis som i kärlek är det passionen som drar in en i ett intresse. Men om man börjar satsa på något professionellt så kommer det förr eller senare att bli vardag. Man kommer inte känna den där glöden konstant.

Det är vid de tillfällena man måste vara beredd att kämpa. Det är då man måste vilja till 100 procent. Jag ville inte vinna tillräckligt mycket. Därför är jag inte friidrottare. Jag är skribent. Det är min passion, och jag vill det tillräckligt mycket för att kämpa när det tar emot.

Även om jag har jobbat med att skriva artiklar hela dagen så tar jag mig ändå tiden att klämma ur en sista droppe när jag kommer hem. En dikt. Eller bara en mening. Bara något för att inspirera mig och bevisa för mig själv att jag fortfarande har viljan. Det är den ultimata motivationen. Viljan. Det krävs mer än en morot.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.