Liberalerna är det parti som ideologiskt skulle kunna ligga denna liberala och oberoende ledarsida närmast. Men att skriva om Liberalerna är lite som att berätta om en arbetslös, nersupen vän som skulle kunna ha potential att uträtta stordåd, om bara människan tog sig lite i kragen.
För inget annat parti är idag så tilltufsat i riksdagen som Björklunds liberaler. Stödet till den socialdemokratiska regeringen för att hålla kostymrasisterna i Sverigedemokraterna borta från inflytande har gjort många allmänborgliga väljare besvikna. Syftet var ju gott men Alliansen föll. Liberalernas opinionsstöd ligger nu i botten.
Men kräftgången började faktiskt långt tidigare med partiets långsamma avsked till socialliberalismen. Detta till förmån för snabba utspel, gärna kring obetydliga men medialt populära krav- och ordningsfrågor vilket skrämt bort många socialliberaler och frisinnade som kände sig mer hemma under den era som präglades av Bengt Westerbergs mer eftertänksamma ledarskap.
Vi som följt partiet på nära håll vet att den socialliberalism som återfinns i partiprogrammet inte varit den politik som partiet huvudsakligen torgfört i sina mediala utspel. Och utfallet har efter dryga tio år varit katastrofalt. Det senaste valresultatet var ett av de sämsta i rörelsens hundraåriga historia. Som parti har Liberalerna helt enkelt blivit en allt mindre kyrka med en allt snävare åsiktsbredd i toppen. Och om partiet ska liknas vid den försupne vännen, så krävs nu antabus, omsorg och en färdplan ut ur misären.
Så vart vill partiet? Det är oklart men det blir Jan Björklunds efterträdare som vid tillträdet 28 juni kommer staka ut kursen vilket har skapat viss oro i leden. En del vill hålla kvar Liberalerna som ett allmänborgerligt parti – ett Moderaterna light – som fortsätter med krav- och förbudsutspel samt en hel del skol- och integrationsfrågor på det.
De som vill byta kurs, vill istället att partiet hittar tillbaka till sin socialliberala själ där man talar mer om det glömda Sverige och samhällets mer utsatta grupper. Man längtar efter ett mjukare tonfall och en mer kompromissvänlig hållning till komplexa frågor. Denna profilering vore också bra för Alliansen. Istället för att ägna sig åt borgerlig kannibalism kan Liberalerna fungera som en brygga för att tappa socialdemokraterna på väljare. Men vem är mest trovärdig att leda en sådan resa, som i grunden handlar om att göra partiet meningsfullt i svensk politik?
Erik Ullenhag är i dag ambassadör i Jordanien men har tidigare varit bland annat kommunpolitiker och minister. Ullenhag har inte aviserat någon officiell kandidatur men har ett stort stöd inom partiet – mycket tack vare hans personlighet och lyssnande ledarskap. Han skulle mycket väl kunna bli vald om han bestämmer sig för att ställa upp. En partiledare är ingen magiker men nog så viktig för den förändringsprocess som måste inledas. Och Ullenhag anses av många vara den som bäst kan samla det splittrade partiet, hålla dörren stängd mot SD och med trovärdighet och passion kommunicera socialliberal politik. Om han vill, är dock en annan sak.