Den ständigt stressande tekniken

Krönikor
PUBLICERAD:
Att överge den hederliga skrivmaskinen för datorn var ett stort för många. Sedan dess har utveckligen gått i ett rasande tempo. Hänger du med?
Foto: Casper Hedberg / SvD / TT

Våren då jag skulle ta studenten fick jag möjlighet att göra ett anlags- och intelligenstest, och det gick oväntat bra utom i ett deltest: teknik. Psykologen som gick igenom testresultatet med mig menade att jag hade förutsättningar att studera i stort sett vad som helst men avkrävde mig ett löfte att aldrig någonsin ge mig in på den tekniska banan – en förmaning helt i onödan eftersom detta var något som aldrig någonsin hade föresvävat mig.

Jag vet inte hur mycket den där idiotförklaringen stämde och i vilken grad den har påverkat mig, men tekniska prylar kan ge mig enormt mycket frustration, och jag avskyr att köpa nya. En ny mobiltelefon kan under en period förstöra mitt liv – för att inte tala om hur den fördystrar tillvaron för mina närmaste, som drabbas av en oskön mix av lika delar total mental frånvaro och ilska över nya funktioner som jag inte begriper mig på, trots att jag har köpt en telefon av samma märke som de två föregående.

När vår arbetsplats i mitten av nittiotalet skulle digitaliseras och vi beordrades att gå fortbildningskurser för att lära oss använda datorer, spjärnade jag emot tills det inte gick längre. Jag kunde inte se någon som helst nytta med datorer i arbetet; vad var det för fel på de nya elektriska skrivmaskinerna, som till och med hade en raderingsfunktion? Och informationssökning? Vad var det för fel med uppslagsböcker och lexikon? Sociala medier var ännu inte påtänkta, inte heller olika strömningstjänster, och jag såg inget positivt med den nya tekniken.

Till slut fick jag förstås ge mig och muttrande av motvilja sätta mig vid tangentbordet. Första lektionen inleddes med att formatera disketter. Det var inte särdeles pedagogiskt, om man säger så, och helt i onödan, då tekniken utvecklades med en rasande hastighet och disketterna snart var historia. Jag lärde mig skriva dokument, och det var det enda jag använde datorn till under de första åren. Nyårsafton 1996 skrev jag mitt första mejl. Det var helt luststyrt och sändes till en av våra största dagstidningar som efterlyste kufiska klubbar. Mitt mejl handlade om Vinterhatarklubben, det publicerades – och sen var massmediekarusellen igång med intervjuer i press, radio och TV. Och äntligen blev den nya tekniken min!

Vi har i dagarna köpt ny bil, och jag har åter drabbats av teknikstress. Det är många nya funktioner att ta till sig, och instruktionsboken är inte skriven av någon pedagog precis. Men tyvärr var köpet nödvändigt, då vår gamla (faktiskt från förra årtusendet!) verkligen var slut. Sista dagen jag körde den dök ett synnerligen otrevligt meddelande upp på instrumentpanelen: ”check engine”. Där och då kändes det helt rätt att samma dag åka och hämta den nya bilen. Och jag får försöka hantera den där teknikstressen, för lite kul är det ju också…

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.