Konstrotting och smält hud

Krönikor
PUBLICERAD:
Katten Dita myser i vårsolen på Tim Sterners stekheta söderbalkong.
Foto: Tim Sterner

Nu när vi tagit oss förbi första april-paranoian kanske man vågar tro på att våren är här för att stanna. Balkongen är inredd och invigd. Jag kan dock konstatera att det här med inglasad balkong i söderläge kanske kändes härligare på papper.

När jag mätte temperaturen där ute var det 34 grader. Och då var det minusgrader på andra sidan glaset. Jag kan inte ens föreställa mig hur sommaren kommer bli.

Jag visualiserar hur jag smälter fast i konstrottingen och efterlämnar ett lager hud då jag ställer mig upp, lite som när man kom på snilleblixten att pressa tungan mot den frostiga lyktstolpen vid dagis.

Jag tycker mig kunna höra ljudet av ett plåster som dras bort. Lite för långsamt. Med undantaget att det inte är ett plåster som dras bort, utan svart plast som bildat ett hårt skal på låren likt stelnad magma.

Ljuvliga sommar. Visst låter det härligt? Man sitter där och nynnar på Ted Gärdestads Oh, vilken härlig daAAAAAAHHHHHH.

Smärtan blir en kil mellan stämbanden som får rösten att krackelera, medan den stickande doften av varm plast och skållat underhudsfett slingrar sig in i näsborrarna.

Skämt åsido lär det krävas någon form av åtgärd om sommaren blir som i fjol. Kanske en pelarfläkt, markiser eller både och, för att vara på den säkra sidan.

Katterna tycks dock uppskatta den syrefattiga värmen på balkongen så här långt. De kan ligga där ute en hel dag tills de blir dåsiga och släpar sig in på den svala parketten.

De har uppenbarligen redan glömt att en av dem fick värmeslag förra sommaren. Om en katt flämtar med tungan ute som en hund så kan man konstatera att det är inhumant varmt.

Jag sköljde henne i duschen och lade henne framför fläkten. Där låg hon med magen i vädret tills hon blivit tillräckligt svalkad. Jag gjorde likadant. Försökte hålla mig så nära golvet som möjligt eftersom värmen stiger. Det gjorde ingen större skillnad.

Även om sommaren 2018 sitter som ett trauma i bakhuvudet så ser jag fram emot att få möta sommaren 2019 i ett nytt bostadsområde. Det har gått nästan exakt fyra månader sedan vi flyttade in i vår nya lägenhet. Det är fortfarande mycket som känns nytt.

Vi har nu upplevt två årstider där och snart väntar en tredje. Det finns något hoppfullt i det. Ovisshetens sötma. Det är lite mer upplyftande än tanken på smält konstrotting och tredje gradens brännskador.

Jag önskar att man kunde ha positiva tvångstankar. Vad mycket lättare allt hade känts om ens OCD-hjärna hela tiden tvingade en att tänka optimistiska tankar. Man skulle kunna sitta på balkongen och faktiskt njuta i stället för att associera det med att bada i helvetets eldar.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.