Två gånger om dagen ser jag dem; mina och våra hjältar – personalen på förskolan. Alltid vänliga, ofta med ett stoiskt lugn, trots föräldrar med orimliga krav och tre äpplen höga barn som alla kräver deras uppmärksamhet. Jag rodnar av skam när jag tänker på hur jag gnällt över exempelvis någon handske som kommit bort – för när allting kommer kring så tar de hand om det finaste jag har, och det på ett fantastiskt sätt.
För tre år sedan skolades min son in – och för egen del förändrades jag i grunden. Hans gråtskrik tonade ut när jag närmade mig bilen, men det dåliga samvetet var allestädes närvarande och gjorde att allt annat kändes fullkomligt meningslöst. Några dagar passerade och skriken byttes ut mot tomma blickar ut genom de stora fönstren. En handfull veckor gick och blickarna byttes ut mot snabba ”hej då, pappa”. En termin gick och förskolan blev en daglig rutin, lika bekymmersfri som nödvändig. Och sedan dess har jag inte tänkt så mycket på det.
Numera blir jag istället med jämna mellanrum positivt överraskad av min son. Han kan räkna lite på engelska. Han känner till några svampar som man bör undvika. Han vet att en banan flyter dåligt. Han är en tänkande individ som växer framför våra ögon, och till väldigt stor del på grund av förskolan och dess personal. Det är egentligen inte klokt att vi har möjligheten att lämna bort våra barn under jobbtid, samtidigt som de utvecklas och får med sig både kunskap och lärdomar för livet.
I morse fick jag en tagg i hjärtat när min älskling glatt sprang fram till två pojkar, bara för att bli avvisad med ett ”Jag vill inte leka själv med dig” av den ena. När min son istället lunkade iväg för att gå ett varv själv runt sandlådan så ville jag ta hem honom och aldrig mer utsätta honom för folk. Jag gick med tunga steg därifrån och väl på jobbet fick jag bromsa mig själv från att ringa avdelningen och fråga hur det gick. Barn är barn och är taskiga ibland, alla, fick jag uppmana mig själv.
Som en försiktig, och måhända märklig handling gick jag ändå tidigare från kontoret, åkte till förskolan och smög lite försiktigt in på innergården för att i några sekunder studera interaktionen mellan min pojke och de andra. Tyvärr grusades mina planer snabbt då han såg sin krumryggade pappa och en kram och några misslyckade och ledande frågor senare var jag därför tvungen att lätta mitt hjärta för personalen.
En minut terapi senare säger pedagogen att flera har sagt att de bara leker med vissa och att de under morgondagen därför ska samla alla barnen och prata om vikten av att vara en kompis. Hade det varit socialt accepterat hade jag kramat kvinnan i fråga och kanske tagit med henne hem. Så lättad och tacksam kände jag mig. Och känner mig.
Småbarnsåren stormade förbi och nu inser jag att förskolepedagogerna är de riktiga hjältarna som förtjänar alla hyllningar de kan få. Och med mig har jag den i sammanhanget något motsägelsefulla insikten att det bästa betyget de kan få är när man inte behöver tänka på dem.
Tack för att ni finns.