• idag
    29 sep
    13°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    30 sep
    15°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    1 okt
    14°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      N
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    2 okt
    14°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm

Kåseri: Sonen Sune rycker in

Krönikor
PUBLICERAD:
Foto: Tolver

Nätt och jämnt nyförlovade fick Åsa-Nisse och hans Eulalia en son på lite drygt fyra kilo. Tilldragelsen har såvitt jag vet aldrig förts på tal i berättelserna om den folkkäre småbrukaren och hans bravader. Sonen fick namnet Sune och hann vålla mycket förtret hemma i Knohult innan han som värnpliktig drabbade Kronobergs regemente.

Efter att ha genomlidit ’lumpen’ anslöt sig Sune till en kringkuskande cirkus och försvann i och med det för gott ur Åsa-Nisses värld. Han skall med tiden ha gjort viss lycka som marsvinsjonglör, och detta är också vid pass allt man vet om sonen Sune, och det kan ju räcka.

Från hans tid som rekryt finns bevarat några representativa vittnesmål. Situationen nedan återger själva ankomsten till regementet:

Strax efter flagghissningen kl. 08.00 kom överste Petrus Kugelman marscherande förbi regementets B-kasern, och för vart steg lät det ripp-rapp-ripp-rapp från smorläderstövlarna. Ut ur kasernen framträder i samma stund Åsa-Nisses son, petande kindtänderna med en avslickad glasspinne. Han bär uniform och vapen. Pjäxorna är slarvigt knutna men ansiktet strålar av entusiasm under den alltför stora hjälmen.

Översten tvärnitar mitt i ett stövelrapp.

– Ni där!, Stanna! Och ställ er åtminstone i enskild ställning när jag talar till er!

– Enskild vaförnåge?, undrar Sune och betraktar välvilligt den rödbrusige mannen framför sig.

– För bööövelen, karl! Ser ni inte vem jag är, röt översten Ripp!

– I mina öron låter du mest som en kommandant av den strängaste sorten, sa Sune godmodigt. Kanske är du rent av general, vad vet en enkel man ur den obildade beväringsmassan!

– Jag är överste här på regementet! Och ni är en av de nyinryckta, fruktar jag?

– Stämmer bra, herr översten. Här ser du råämne till en krigare i främsta ledet! Jag kom traskande hit till regementet i går kväll, och hela vägen hemifrån sjöng jag för full hals. Full var jag allt själv ock för den delen…Och med bara ett tomt korvskinn kvar i ränseln, så du kan tro jag blev glad åt Kronans fläskpannkaka med krösamos som vi fick när vi kom, helt gratis till på köpet. Ett sådant mottagande värmer hjärtat på en svulten patriot från Knohult… Men vet du vad far min sa det sista innan jag gick hemifrån: vörda dina överordnade, sa han, sak samma vad fanken dom än hittar på. Håll dej ren och var stolt över att du får försvara ditt fosterland. Sa far min.

– Människa, ryms där inte det minsta vett i huvudet, utbrast översten förbluffad. Står här och konverserar mig! Finkel luktar ni också! Namn och nummer?

– Nilsson, efter far min, herr befallningsman. Sune Nilsson, till förfogande. Numret kommer jag inte ihåg på rak arm, men det börjar med 14 ifall det kan vara till nån vägledning.

– Så det kommer ni inte ihåg, hånade översten med stigande systoliskt blodtryck ripp-rapp. Men innan ni rycker ut härifrån ska jag se till att ni minns inte bara ert soldatnummer utan också ett och annat om hyfs och fason i det militära!!

– Det är jag så obegripligt tacksam för, herr överbefäl. Hemma i Knohult har vi sen gammalt den uppfattningen att fäderneslandet ska försvaras. I all synnerhet månar vi om trakten som jag kommer ifrån, för ser du vi har en sån rasande fet och fin matjord på våra marker. Så för egen del tänker jag lära mej kriga och skjuta så att det ekar mellan kasernerna, det kan jag lova dej… Sen är ju vi karlar bra stiliga i uniform, inte minst du i din med guldknappar på epåletterna och stövlar som knarrar. Ändå vill jag se den jänta som står emot mej när jag kommer hem till byn och kliver upp på dansbanan i min fina permissasjonsuniform och med blodtörsten lysande ur ögona…Tjo flöjt i Kapernaum, som far min brukar säga…

– Ni är ju oefterrättlig, karl! Knäpp uniformsknapparna!! Och stå inte där och vifta mej i ansiktet med handeldvapnet!!

– Bra du tog opp den saken, sa Sune. Det häringa gevädret. Ska en bära det med pipan neråt eller oppåt? När vi går på älgjakten hemvid axlar vi bössorna lite som det faller sig, och visst har det hänt att nån skjutit sej i foten, helt utan egentlig avsikt dessutom…Fast här på regementet vill du väl ha alla geväderpiporna riktade åt ett och samma håll, kan jag tro. Vill säga österut, mot den ’lede fienden’ man säjer...

Översten var nu stressad på gränsen till blodstörtning ripp-rapp...

En av första kompaniets furirer var just på väg in i kasernen, hälsande regementschefen med stram honnör. Översten hejdade honom med en handrörelse och gav order:

– Furiren avväpnar omgående den här rekryten! Sätt honom att nyktra till i arresten! Permissionsförbud i två veckor. Helst skulle han slås i bojor med handfängsel och fotblack! Verkställ!

Lågande av harm tågade översten iväg över kaserngårdsgruset, och från hans stövlar kom ett instämmande ripp-rapp-ripp-rapp -

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.