Ålderskris – skojar du?

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Självklart ska man skåla med bubbel när man fyller år!
Foto: Martina Holmberg / TT

Så har vi äntligen hamnat i rätt årshalva. Två minuter i elva i går kväll gick vi över gränsen mellan vinterhalvår och sommarhalvår och kunde fira vårdagjämning – ett av årets viktigaste och mest hoppfulla ögonblick. Och visst har det märkts den senaste tiden att vintern inte längre orkar hålla emot, när våren gör sina framstötar. Det må snöa, en elak marsnare må pina oss, och när man vaknar är det ibland hopplöst vitt på marken, men framåt eftermiddagen är det vita eländet redan borta. Mars är en trist och grå och isig månad men också hoppfull, när ljuset återvänder och man ser allt det där som kämpar sig upp ur jorden. Då kan man försiktigt börja tro på ännu en sommar.

Men plötsligt blir det bråttom sätta igång med förberedelser inför allt det där härliga som väntar. För mig innebär vår- och sommarplanering också funderingar på hur jag ska fira min födelsedag i maj – i synnerhet när den som i år slutar med en nolla. Det ställer alltså till en del huvudbry, eftersom jag är en sån person som gärna vill fira allt som går att fira och inte har något emot att stå i centrum. Men en gång i mitt liv har jag känt ångest inför att fylla år – för tio år sen, då jag skulle fylla sextio. Och det var inte roligt.

När jag fyllde fyrtio hade jag stor fest med middag och dans till levande musik, när jag fyllde femtio en ännu större fest, men när jag skulle fylla sextio tog det emot rejält; jag hade helt enkelt drabbats av om inte dödsångest så åtminstone en kristallklar insikt om livets förgängelse – helt enkelt hamnat i en rejäl ålderskris. Vid fyrtio räknade jag med aningslös självklarhet att jag hade halva livet kvar, vid femtio att det fanns en liten men ändå tänkbar möjlighet att hälften återstod, men när jag närmade mig sextio insåg jag med förfärande tydlighet att jag hade levt större delen av mitt liv. Denna insikt kom plötsligt trots att jag redan då hade förlorat många nära och kära, men på något vis hade döden ändå aldrig på riktigt handlat om mig. Förrän då.

Sextioårsfirande blev det i alla fall – inte med fest i hyrd lokal och dans till levande musik utan lite mer traditionellt och modest hemma med buffé och bubbel och gäster som kom i lite olika omgångar – först familjen, sen kollegorna och slutligen övriga vänner till långt fram på natten. Det var härligt och precis lagom den gången, och med tiden växte jag i min nya ålder och blev nästan vän med döden. Så när jag nu ska byta ut första siffran i min ålder än en gång, känner jag mig trygg och tillfreds med sakernas tillstånd, och självklart ska jag fira min aktningsvärda ålder! Planerna för en tillställning av ett helt annat slag än både Stora Festen och den traditionella mottagningen håller på att ta form, för sjuttio, det är verkligen något att fira! Ålderskris – skojar du?

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.