En handfull gelatingrodor

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Våren är på väg och ljuset återkommer.
Foto: Hasse Holmberg / TT

Vi glider långsamt allt närmre våren, och allt tycks bada i nytt ljus. Det dystopiska vinterdunklet har luckrats upp och Klarälven ser inte längre ut som floden Styx.

Nu är det ganska lätt att gå runt med ett fånigt John Lundvik-leende på läpparna och känna sig så där orimligt tacksam för allt. Bröstkorgen är en bur fylld med färgglada sångfåglar.

Man blir nästan lite äcklad. Som efter att ha stoppat i sig en handfull gelatingrodor. Man småmyser och småkväljer om vartannat.

Livet handlar om att hitta det gyllene snittet. Mellan eufori och ångest, mellan hybris och självförakt. Lagom är faktiskt inte så illa. Nu är jag dock lite motsägelsefull. I min allra första krönika för KT 2015 skrev jag nämligen att själen väger mer än ett mellanmjölkspaket. Det var dock mer syftat som ett hatbrev till Jantelagen.

Nu syftar jag mer på att jag gillar måttfullhet i mitt liv. I det avseendet är jag lagom och stolt. Jag är varken för mycket eller för lite, varken socialt geni eller socialt vrak.

Jag har alltid varit mer introvert än extrovert, vilket innebär att utdragna sociala interaktioner ofta resulterar i huvudvärk och utmattning.

Man är ett lätt offer för de där energitjuvarna som suger allt syre ur luften när de äntrar ett rum. De som stjäl folks andetag och uppmärksamhet utan att ge något tillbaka.

Jag har fått nog av sådana människor. Men de har hjälpt mig att utforma en mall över hur jag inte vill vara. Jag vill inte vara ett socialt monster som kväver alla i sin omgivning, men jag vill inte heller vara den som trycker in sig i ett hörn och blir socialt förstenad.

Därav min strävan efter att vara lagom. Det handlar inte om att tvingas till att vara lagom för att inte sticka folk i ögonen, för den typen av påtvingad lagomfiering är jag fortfarande kritisk mot.

Man ska kunna duga som man är, men man får inte heller glömma att ta hänsyn till sin omgivning. Om du är van att ta mycket plats så kanske du ibland kan tona ned dig själv för att släppa fram andra, och om du är typen som gärna gömmer dig i ett hörn så kanske du ibland kan söka dig till mitten av rummet. På så vis kan vi alla mötas på mitten utan att behöva förgöra oss själva.

Allt det här är egentligen en enda lång parentes som började med en referens till John Lundvik. Jag blev inte helt såld på hans bidrag i Melodifestivalen, och den främsta anledningen är just bristen på måtta. Lundvik är så orimligt peppad HELA TIDEN. Man blir helt matt.

Missförstå mig rätt. Ödmjukhet är en väldigt fin egenskap och han verkar vara en extremt sympatisk snubbe, men han har en persona som fullkomligt saknar måtta. Det blir helt enkelt för mycket av det goda.

Gelatingrodorna hoppar tillbaka upp i svalget med en sur uppstötning. Men man sväljer ned dem igen, för ska det vara så ska det vara. Njut nu.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.