Snedwallsakuten hjälper till

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Det finns olika behov av akuten. Gunvor Sand Edwall har sluppit besöka akutmottagningen på CSK den här vintern. I stället har hon själv inrättat Snedwalls-akuten.
Foto: Sanna Emanuelsson

Det är ett bra tag sen jag nödgades uppsöka akuten vilket jag är mycket tacksam för - närmare bestämt drygt fjorton månader efter att ha halkat på den dagens enda existerande isfläck. Jag föll, tog emot mig med höger hand och bröt handleden. Den här vintern har jag klarat mig, och nu verkar det som att den redan (hurra!) håller på att ta slut. Det är bara att tacka och ta emot, och om detta ämne kan jag skriva i all oändlighet, men det får bli en annan krönika.

Nej, nu är det akuthjälp i olika skepnader det ska handla om. I stället för att vara den hjälpbehövande är jag själv den som ibland ger akuthjälp, varav Snedwalls Matakut är den mest anlitade. En dotter eller god vän hör av sig och behöver hjälp med matlagningen, och jag fotar helt enkelt av och skickar ett recept från min egen receptpärm. Ibland får jag komplettera med en noggrannare anvisning om tillvägagångssätt, och någon enstaka gång stannar jag kvar i telefonen eller på Messenger och lotsar kocken igenom en hel matlagningsprocess. Nu får du inte tro att vem som helst kan ringa mig och få del av denna tjänst, även om jag tycker att det är en ganska bra affärsidé. Nej, det är förbehållet mina närmaste som vet hur min mat smakar och som vill återskapa den på egen hand.

En annan akutverksamhet som förekommer i mitt liv är Snedwalls Historieakut – en ytterst exklusiv företeelse, som nyttjas av i stort sett en enda person. Det kan då röra sig om orsakerna till en specifik historisk händelse, en detalj i Kalmarunionens tillblivelse eller något annat som jag i ärlighetens namn inte är så himla säker på eller insatt i längre. Men då vaknar historieläraren i mig, och jag blir bara tvungen att ta reda på hur det egentligen förhöll sig med det ena och det andra. På det viset kommer jag fram till både ett nöjaktigt svar och får fördjupad egen kunskap. Och lite smickrande är det ju också att någon har en så stark tilltro till min kompetens…

Den senaste akutverksamheten är av tämligen säreget slag och går under benämningen Psalmakuten. Häromdagen blev jag uppringd av en gammal god vän som inledde telefonsamtalet med att nynna en psalm, varvid jag omedelbart stämde in i skönsången. Det visade sig att han ville veta vad psalmen hette, och jodå, det kunde jag ge besked om. Jag är ingen kyrksam person, inte ens medlem i Svenska kyrkan, faktiskt inte ens troende, men psalmer kan jag, och jag gillar också att sjunga många av dem. Liksom många i min generation fick jag lära mig ett antal psalmer utantill när jag gick i skolan, och det som man lär sig utantill i barndomen – det sitter som berget! Det är samma sak med gamla schlagertexter, och det är väl detta som kommer att stanna i minnet, när allt annat är borta.

Och då kommer det att bli en väldig fart på Snedwalls psalmakut!

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.