Ideologi viktigare än partiledare

Ledare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Liberalerna är mycket mer än bara sin partiledare. Att Jan Björklund skulle avgå är dessutom ingen överraskning menar Niklas Lehresjön.
Foto: Naina Helen Jåma/TT
De liberala idéerna må vara ifrågasatta, men det är just liberala reformer som Sverige och Europa behöver.

Även om regeringen liksom tidigare leds av (S), är det en regering som tvingas föra en väsentligt liberalare politik än föregående mandatperiod - det är bra!

Det är en regering som tack vare (L) och (C) har för avsikt att slopa den tillväxtfientliga värnskatten, som på allvar utreder och förbereder för ett förstatligande av skolan, som förbundit sig att återupprätta en värdig LSS och som framför allt en regering som förbundit sig att ställa om migrationspolitiken för att inte längre splittra familjer och som på allvar reformerar integrationspolitiken. Och även om då enskilda partier kan tyckas ha kompromissat så de nästan knäckt sina ryggar, så hyser jag gott hopp om att de största vinnarna är individer som vi liberaler ofta kallar "det glömda Sverige". De som saknar starka intresseorganisationer och stark röst i det offentliga samtalet. Demokrati handlar till syvende och sist om att skydda minoriteter och ge alla individer möjlighet att forma sina liv i trygghet och frihet.

Att Liberalerna nu byter partiledare ska inte i första hand ses som en följd av turerna under regeringsbildningen efter valet. Det är knappast någon i Liberalerna som trott att Jan Björklund skulle sitta kvar efter nästa landsmöte. Partiets valberedning får nu i lugn och ro vaska fram en ny partiledare. Även om partiledarposten är viktig, så är innehållet i politiken oändligt mycket viktigare. Där finns en stor enighet i partiet ända sedan landsmötet 2017, då snart nog alla politiska områden reviderades och uppdaterades. Visst hörs rop om splittring inom Liberalerna i massmedia och på sociala medier, men avsändarna är för det mesta själva inte liberaler utan tvärtom deras politiska motståndare. Ebba Busch Thor börjar alltmer låta som Tea Party-rörelsen i USA, något som knappast hade kunnat ske under Hägglunds tid. Därmed fjärmar sig också KD på riksnivå alltmer från det som en gång var Alliansens politik.

Vid beaktande av ovanstående är det minst sagt märkligt att de två partier som kanske allra bäst förvaltat sina väljares röster vad det gäller att leverera och få genomslag för sin politik, Liberalerna och Centern, inte belönas bättre i opinionen. Förhoppningsvis förändras det när reformerna på allvar börjar få genomslag. Redan nu i vårbudgeten sänks arbetsgivaravgiften för företagare som anställer sin första person. En utomordentligt bra, strukturell, reform som stimulerar mängder av småföretag att börja växa! Jag hyser nu gott hopp om att Jan Björklund kan lämna över stafettpinnen till en ny samlande ledare som kan leda, samordna och utveckla Liberalerna till att fortsatt vara den ideologiska spjutspets i svensk politik som partiet varit under ett drygt sekel. Vi behöver än mer liberal politik än de 73 punkterna i januariöverenskommelsen. En rejäl översyn av skattesystemet och intensifierat arbete med att knyta än tätare band mellan Europa och dess befolkning bör stå högt på dagordningen.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Karlstads-Tidningens politiska linje.