Finns det en Anders i oss alla?

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
“Det är vackert där i början. De är uppfriskande ärliga mot varandra.”
Foto: KatriinaMakinen/Folkets Bio

Vi lät bli mobilerna där i tv-soffan igår kväll, jag och min sambo. Det som fångade vår uppmärksamhet var dokumentären Anders, jag och hans 23 andra kvinnor. Nahid hittar den skönlockige tennischarmören Anders på Tinder. Hon upptäcker snart att han träffar två dussin kvinnor till och i affekt, och utan kompass, påbörjar hon arbetet med en dokumentärfilm. Och vi kan inte sluta titta.

Det är vackert där i början. De är uppfriskande ärliga mot varandra. Han ser ut att njuta av att kunna vara sig själv för en stund. Hon ser ut att njuta av tanken på att hon gör skillnad. Det är två magnetiska människor som dras till varandra och det är fint så, även om Florence Nightingale-syndromet snart lägger ett bekymrande filter över hela situationen. Och produktionen.

Halvvägs in i filmen äter de frukost tillsammans. Takbelysning i arla morgonstund, juice och haltande samtal. Hon ger komplimanger, men de når inte fram. Hans telefon ringer, hemligt nummer. Mycket händer i ansiktet på Anders. Han är trängd igen, det syns tydligt. De har pratat om samboskap och hans blick flackar ibland bort mot den färdigpackade väskan som med passet prydligt nedstoppat i sidofacket symboliserar flykt och frihet på ett nästan löjeväckande sätt.

Dramaturgin binder oss där i tv-soffan. Nu händer det! Vi visste ju det! Hans mobil är allt oftare på ljudlöst, han missar ett flyg, chattar stängs ner när hon kommer tillbaka från toaletten. Och hon ser snart förvånad ut, precis som de andra två dussinen kvinnor har gjort tidigare.

Spoiler alert: Hon blir sviken.

Eftertexterna rullar i Swensonville. Min sambo släcker alla ljusen. Jag gör en ansats till att lämna rummet, men fastnar. Jag vill säga något, men vet inte riktigt vad. Jag berättar att jag går sönder varje gång vi bråkar. Att jag alltid, under den dånande tystnad som uppstår efteråt, mentalt är i en tvårummare någon annanstans – i alla fall för en liten stund. ”Det finns kanske en Anders i oss alla”, säger jag högt och jag hör hur dumt det låter.

Hon går till toaletten och borstar tänderna. Hon gör ingen större grej av mitt korkade instick – och det älskar jag henne för. Varmvattnet forsar en stund som det alltid gör innan hon tvättar av sig sminket. Utanför öppnar jag Facebook och skrollar som besatt tillbaka 7-8 år i chatthistoriken, från en annan tid och annan period. Jag ser mina egna trådar. Fjantfjäskiga meddelanden till halvbekanta kvinnor och avmätta svar. Det är en bekräftelsesökande idiots verk jag tittar på.

Jag skäms och lägger ner telefonen. Vi pussas och säger god natt. Om en timme kommer nattskräcken ljuda från barnrummet intill, det behöver vi inte ens prata om numera. Allt är som vanligt igen – och där trivs jag bäst numera. Jag samlar tankarna och inser att det bara är emotionellt fega lortar som tar till flykt så fort deras ego får en liten törn och någon person som man är sammanflätad med ställer krav. Och du har rätt i sak, Nahid. Vissa människor kan inte förändras, men många kämpar för att bli bättre människor.