Slut på glädje och fröjd

Krönikor
PUBLICERAD:
Januari är sällan en sån där vit vintermånad som man brukar föreställa sig. Oftast är det tvärtom, menar Gunvor Sand Edwall.
Foto: AP Photo/Charlie Riedel

Januari är en evighetslång månad. Den inleds med fest och glam och champagne och fyrverkeri, och så är det trettonhelgen med ännu mer fest och ståhej. Men sen vidtar en lååång räcka dagar, som inte är det minsta festliga. Oxveckor kallas den här förfärliga perioden fram till fastan eller sportlovet eller hur man nu vill räkna – en tid som helt saknar helgdagar, då man får streta och gno som en oxe. Inga som helst ljusglimtar. Slut på champagne och glitter. Slut på pengar. Slut på glädje och fröjd. Det är januari det. All kreativitet är som bortblåst – bortsnöad, bortregnad, borthalkad. Den där lusten till en bra kurs, en kul resa eller ett skojigt projekt – den finns bara inte. Och man kan inte föreställa sig att den nånsin kommer tillbaka.

Blue Monday kallas den tredje måndagen i januari - enligt en brittisk forskare årets värsta dag. Misären har sin grund i en kombination av dålig ekonomi, julen som nu känns långt borta, misslyckade och brutna nyårslöften och det eländiga vintervädret. Det är halt och blött och snö och kallt om vartannat. Vinterhataren hatar. Vinterälskaren gnäller: ”Det är ju ingen riktig vinter. Tänk dig en halv meter vit, ren snö, fem minusgrader, vindstilla, plogade, torra vägar, sol och blå himmel.” På detta svarar jag bara, att det verkligen inte är något typiskt vinterväder. Det är det ständigt växlande vädret som är typiskt. En sol som verkar död. Eller väldigt blyg. Totalt livsfarligt är det också. Har man tur klarar man sig utan att falla. Med lite mindre tur faller man men klarar sig utan större blessyrer. Har man ännu lite mindre tur bryter man en handled, när man tar emot sig i fallet, eller ett ben eller lårbenshals. Med maximal otur slår man i skallen med risk för dödlig utgång.

I slutet av månaden händer det (alldeles för regelmässigt) att det knäpper till och blir kallt. Riktigt ohemult vedervärdigt kallt. Tio grader och pinblåst. Femton grader. Tjugo, kanske tjugofem. När man måste gå ut gör man klokt i att röra endast benen för att på så vis spara på den värme som en liten stund dröjer sig kvar inne i den tjockaste dunjackan och långkalsongerna och de dubbla vantarna och den längsta halsduken virad i hundra varv runt hals och haka och den fula men varma mössan och de otympligaste kängorna. Så halkar man hem, skalar av sig ett antal klädlager, andas ut och känner sig tacksam för civilisation och fjärrvärme och varmvatten och duntäcken och ved och elektricitet och varmt te och långlagad mat.

Och när det stora snööverfallet – det som varar i dagar, veckor, kanske månader – kommer i slutet av januari är det lätt att ge upp. Trösten är att det strax är februari. Den månaden är inte heller rolig. Men den är kort.