En kärlekshistoria

Krönikor
PUBLICERAD:
Kärlek är svårt.
Foto: Daniel Bockwoldt

Om bara elva dagar kommer något att förändras. Fast det vet jag inte då, när han ser på mig med sina blå ögon och ler det där leendet jag drömt så mycket om. Om bara elva dagar kommer jag märka att något inte är som det ska. Fast var det någonsin det?

Sommaren 2010: Jag går in i rummet och känner det direkt. Känner honom. Det finns något där mellan oss, men han är för ung och jag är för rädd. Vi ses under en vecka den där sommaren och även om inget händer så rör han vid något inom mig. Något som jag sedan inte ska kunna glömma.

Juni 2017: Han dyker plötsligt upp i mina tankar, där jag sitter på hotellrummet i ett allt för varmt Florens med min bästa vän, och väntar på att solen ska gå ner utanför fönstret. Jag letar upp honom på Facebook. Skickar en vänförfrågan och får svar inom tio minuter. Vi börjar prata. Ett samtal som ska pågå i nästan ett och ett halvt år innan vi ses igen.

November 2018: Så är han äntligen där framför mig, i min stad. I min famn. Det är nästan som en dröm. Åtta år senare. Varför har vi väntat så länge? Hur kan något eller någon känns så bra. Så naturligt. Allt med honom är rätt. När vi skiljs åt ser han på mig, håller min hand, ler och säger skämtsamt, “ser det ut som att jag inte vill träffa dig igen?”. Nej, det gjorde det verkligen inte, men jag var ju tvungen att fråga.

Elva dagar går, och så händer något. Jag känner det i hela kroppen. Sitter med hjärtat i handen, i en bil på väg genom Europa upp till Sverige och kan inte ta in det? Hela jag gör ont. Varför tog han plötsligt avstånd? Efter så många månader av kontakt. Längtan efter att ses. Allt verkade till en början som vanligt efter vårt möte. I elva dagar. Men så slutar han höra av sig. Det händer alltid mig tänker jag, och jag borde inte vara förvånad. Ändå kan jag inte tro att just han skulle göra så. Ingen har någonsin fått mig att känna mig så fin. Han är väl ändå annorlunda? Eller är jag så förbannat naiv att jag faller för det varje gång? För lögnerna, bortförklaringarna och alla vackra ord. Kväver jag dem? Är jag dålig på något sätt? Är hela jag fel?

Innerst inne visste jag kanske att han skulle försvinna. Att han skulle ghosta mig till slut för att han inte vågade säga sanningen. Han var bra i fantasin, ännu bättre i verkligheten. För bra? För att vara sann alltså. Skulle du tystna utan någon förklaring? Skulle du plötsligt ta avstånd från någon som du tycker om? Om svaret är ja, sluta. Du är en idiot. För vet du? Tystnaden är tortyr. Värre än alla hårda ord och sanningar i världen.

För mig var det på riktigt. Det var viktigt. Han är viktig för mig. Men jag var kanske aldrig viktig för honom.

Så här jobbar Karlstads-Tidningen med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.