”Rederiet”. Det är bilden som slår mig när jag tänker på regeringsbildningen.
Försöken att bilda regering tar likt den gamla, populära tv-serien aldrig slut utan bjuder på ständigt nya avsnitt och intrikat maktspel. Men Rederiet lades till sist ner. Efter tjugo säsonger och 318 avsnitt fick det räcka med skeppsdramatik. Nu ser det även ut som att regeringsbildningsprocessen snart är över. Sörjd och saknad av ingen.
Eller så är vi bara på väg mot en ny säsong? För finns det ingen regering efter den fjärde och sista statsministeromröstningen den 23 januari så måste det hållas extraval inom tre månader. Tjänstemännen på Valmyndigheten är redan i full färd med att bedöma budget och den tidsram som behövs för att hålla ett nytt val. Det är ont om tid, det förstår man utifrån de sammanbitna uttalanden som görs.
Det påstås att styrkeförhållandena skulle bli relativt oförändrade vid ett nyval. Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna antas gå fram något starkare medan Miljöpartiet och Liberalerna tros tappa stöd. Men man ska inte döma ut något parti på förhand. Allt kan hända på nedre däck ombord M/S Sverige.
Om man tar ett par steg bort från alla turer med talmansrundor och hemliga förhandlingar för att betrakta alltsammans på visst avstånd så infinner sig frågan – vad tänker svensken egentligen om det politiska systemet? Efter det här utdragna och för Sverige ovanliga debaclet?
Bara det att drygt 18 procent av väljarna valde att i september rösta på ett utpräglat missnöjesparti som saknar relevanta svar på svåra samhällsutmaningar antyder att många inte är nöjda med… ja, vad? Sverige går ju som tåget. Enligt SCB ökade antalet sysselsatta med 119 000 personer i november jämfört med samma månad 2017. Konjunkturen är fortsatt god. Skatteläget är alldeles för högt men välfärden levererar. Ändå är det något som verkar skava oroligt hos många. Som om vi smutsiga av svavel och murbruk hasar runt bland rykande ruiner efter en inbillad systemkollaps. Har 200 år av fred, 100 år av demokrati och åtminstone 60 år av förstklassigt folkhem fostrat en nation av kroniskt missnöjda välfärdsklinter? Det kan man spekulera i. Det går trots allt bra för Sverige. Om det är något som kärvar i riket så är det möjligen antalet vuxna i rummet, underförstått i riksdagen.
För det står tydligt att den utdragna regeringsbildningen inte har stärkt allmänhetens förtroende för de folkvalda. En ny undersökning som Demoskop utfört på uppdrag av Expressen visar att 75 procent av 1003 tillfrågade respondenter upplever att deras förtroende för landets ledande politiker minskat. Ett förtroenderas hos 75 procent av väljarna alltså, om man ska tro undersökningen.
Våra förtroendevalda måste försöka förhålla sig till att det finns en påtaglig politisk trötthet för att inte säga misstro bland många av de som man är satt att företräda.
Rimligt eller inte, men det råder kris i förtroendebranschen. Arbetet med att återvinna respekten och tilliten kan inte börja fort nog.