2012-05-10

”Män är djur”, sa ordföranden för Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer för ett par år sen. Det blev ett jädra hallå och en pudel utkrävdes, så klart. Fast mäns våld mot kvinnor och barn är ändå ett av våra största samhällsproblem, därom råder inget tvivel. Lidandet för de drabbade är enormt. Men ramaskriet uteblir, trots att tusentals kvinnor dagligen lever i skräck och misshandlas av sina ynkryggar till män. Problemet uppmärksammas endast pliktskyldigt när ännu en kvinna slagits ihjäl. Det gör mig vansinnig! Det är precis som om samhället resignerat och passivt bara tittar på. Lika rasande blir jag över att många kommuner smiter undan och lämpar över ansvaret för att hjälpa kvinnorna och deras barn på kvinnojourerna. De gör så gott de kan naturligtvis, trots små resurser, men deras ideella insatser räcker inte på långa vägar. Det krävs en rejäl kraftsamling, mer pengar till kvinnojourerna och skärpt lagstiftning!
Samhället måste även ta i med hårdhandskarna mot det hederstänk som förekommer inom vissa kulturer där unga tjejer inte tillåts bestämma över sina egna liv. Som 19-åriga Maria Barin Aydin som knivhöggs till döds i sin bostad i Landskrona nyligen. Troligen av en manlig släkting som tyckte att hon hade smutsat ner familjens rykte. Maria vägrade nämligen att låta sig giftas bort och hotades därför till livet. Bara dagarna före sin död vittnade hon om sin rädsla för att någon i hennes egen familj skulle döda henne. Hon sökte hjälp, men fick inte den i tid. Det är en skam.
Jag har själv ingen erfarenhet av fysiskt våld men har däremot utsatts för en form av psykisk terror, vilket var nog så obehagligt. Mannen jag var förlovad med, en charmig och vältalig amerikan, ogillade mina bosniska vänner starkt. Han ville inte att jag skulle träffa dem, trotsade jag honom straffades jag med tystnad och förakt. Precis som Anders Behring Breivik hatade han muslimer. I början trodde jag att jag kunde ändra på hans sätt att tänka genom diskussion, men det var lönlöst. Då bjöd jag hem mina bosniska vänner så att han skulle få se hur trevliga de var. Det skulle jag inte ha gjort. Han var iskall, avvisande och klumpen i min mage bara växte. Hur kunde jag älska en islamofob? När de gått sa han hotfullt: ”Det där gör du aldrig om”. Och det gjorde jag inte heller. Två år av ångest och kval tog det innan jag hade modet att avsluta den osunda relationen. Några månader efter uppbrottet fick jag ett anonymt mejl med en bildfil föreställandes en naken kvinna som hade en jätteorm virad runt halsen. HORA, löd rubriken. Genast visste jag vem avsändaren var. Jag bröt mig fri i tid, de flesta gör inte det.