Att krypa in i påslakanet
2012-02-02
Som krönikör läser man alltid med glädje om andra krönikörers misslyckanden. Speciellt intressant är det om man känner igen sig själv. Häromsistens var det kollega ”chefredaktör´n” i NWT, det vill säga Staffan Ander, som berättade om sina traumatiska relationer till påslakan.
I dag älskar jag påslakan – dock med den reservationen att de båda övre hörnen måste vara öppna. Sommaren 1958 mötte jag påslakan för första gången i mitt liv. Jag ryckte in på I2 för femton månaders militärutbildning. Alla som upplevt denna inryckningsdag har ett gemensamt minne. När vi fått alla saker, som vi ansågs behöva, så var säcken vi fått så full, oformlig och tung att det var ett helvete att få ordentligt grepp på fanskapet (förlåt, men alla sa så i lumpen). Vandringen med säcken över kaserngården i gassande solsken och upp i den hisslösa kasernen, det var en verklig mardröm – för jag minns att jag hela vägen peppade mig med ”klarar du detta, så kommer du att klara allt ”. Så blev det också. En del psykologiserar och säger att dessa mardrömslika 300 meter med säckdjäveln (se förlåt ovan) förvandlade en yngling till man.
På logementet, när man repat sig och började plocka upp allt som fanns i säcken, då hittade vi något, som få av oss sett tidigare, nämligen ett påslakan. Nu vidtog något som skulle glatt Jacques Tati, om han haft filmkameran redo, nämligen hur blivande elitsoldater försökte krypa in i påslakanet med filten. Jag klarade mig sannolikt därför att jag fortfarande var för utpumpad. Snart kom någon med mer urban bakgrund och visade hur man skulle göra.
Tiden som svensk elitsoldat ligger numera en del år tillbaka i tiden. I dag bäddar jag med glädje min egen säng på hemmaplan och gläds åt min värmefilt med tre olika värmenivåer och ser till att den ligger rätt under underlakanet. Tänk att en mening, som man läser i någon annans text, kan sätta i gång så mycket minnen! Det finns en spontan kreativitet i minidatorn under hårrötterna, som ingen annan dator kan konkurrera med!
Naturfolken älskar att klä ut sig – åtminstone är det den förenklade bild vi i västerlandet haft. I vårt moderna Sverige är denna form av fetischism nästan helt utdöd med ett stort undantag. När politiker, direktörer och mediafolk samlas, oftast på någon jungfrulig, öppen plats för att ta första spadtaget, då är alla iförda färgglada hjälmar. Risken att få något i huvudet är obefintlig, om man inte är rädd för meteornedfall eller fågelskit. Varför sätter man på sig hjälmarna? Vill man spela rollen som arbetare? Eller är det något testosteronstyrt beteende – i så fall smittsamt, för även kvinnor bär sina färgglada bygghjälmar med stolthet.
I dag älskar jag påslakan – dock med den reservationen att de båda övre hörnen måste vara öppna. Sommaren 1958 mötte jag påslakan för första gången i mitt liv. Jag ryckte in på I2 för femton månaders militärutbildning. Alla som upplevt denna inryckningsdag har ett gemensamt minne. När vi fått alla saker, som vi ansågs behöva, så var säcken vi fått så full, oformlig och tung att det var ett helvete att få ordentligt grepp på fanskapet (förlåt, men alla sa så i lumpen). Vandringen med säcken över kaserngården i gassande solsken och upp i den hisslösa kasernen, det var en verklig mardröm – för jag minns att jag hela vägen peppade mig med ”klarar du detta, så kommer du att klara allt ”. Så blev det också. En del psykologiserar och säger att dessa mardrömslika 300 meter med säckdjäveln (se förlåt ovan) förvandlade en yngling till man.
På logementet, när man repat sig och började plocka upp allt som fanns i säcken, då hittade vi något, som få av oss sett tidigare, nämligen ett påslakan. Nu vidtog något som skulle glatt Jacques Tati, om han haft filmkameran redo, nämligen hur blivande elitsoldater försökte krypa in i påslakanet med filten. Jag klarade mig sannolikt därför att jag fortfarande var för utpumpad. Snart kom någon med mer urban bakgrund och visade hur man skulle göra.
Tiden som svensk elitsoldat ligger numera en del år tillbaka i tiden. I dag bäddar jag med glädje min egen säng på hemmaplan och gläds åt min värmefilt med tre olika värmenivåer och ser till att den ligger rätt under underlakanet. Tänk att en mening, som man läser i någon annans text, kan sätta i gång så mycket minnen! Det finns en spontan kreativitet i minidatorn under hårrötterna, som ingen annan dator kan konkurrera med!
Naturfolken älskar att klä ut sig – åtminstone är det den förenklade bild vi i västerlandet haft. I vårt moderna Sverige är denna form av fetischism nästan helt utdöd med ett stort undantag. När politiker, direktörer och mediafolk samlas, oftast på någon jungfrulig, öppen plats för att ta första spadtaget, då är alla iförda färgglada hjälmar. Risken att få något i huvudet är obefintlig, om man inte är rädd för meteornedfall eller fågelskit. Varför sätter man på sig hjälmarna? Vill man spela rollen som arbetare? Eller är det något testosteronstyrt beteende – i så fall smittsamt, för även kvinnor bär sina färgglada bygghjälmar med stolthet.
Kjell Fredriksson